Misshandlade barn blir riskbenägna unga

Barnmisshandel är vanlig i Sverige, trots att det sedan 30 år är förbjudet att slå barn. Vart sjunde barn har blivit misshandlat, i de allra flesta fall av en förälder. Redan för ett år sedan redovisades de första resultaten i en stor studie där 8494 elever i Sörmland medverkade. De barn som enkäten omfattade gick i högstadiet eller gymnasiet.

– Misshandel av barn är ett dåligt utforskat område i Sverige, säger Eva-Maria Annerbäck, psykoterapeut och forskarstuderande som gjort studien. Hon disputerar nu i barn- och ungdomspsykiatri vid Hälsouniversitetet, Linköping.

– Vi trodde kanske att vi hade löst problemet med det förbud mot barnaga som kom 1979.
Från 1980-talet och fortfarande ökar dock antalet polisanmälningar om barnmisshandel kraftigt. Men det mesta tyder på att det är benägenheten att anmäla som ökade, medan barnmisshandeln i själva verket minskat från 1960-talet och framåt. Den minskningen tycks dock ha avstannat, vilket studier från 2006 och senare visar.

Misshandlade barn har sämre hälsa och tar större risker som unga. Eva-Maria Annerbäck kan visa på ett starkt samband mellan att ha blivit misshandlad som barn och att använda tobak, alkohol och andra droger, ta sexuella risker, och att snatta i tonåren.  De här barnen utsätter andra för våld, och skadar sig själva i högra utsträckning än andra. 70 procent av unga med självskadebeteende har utsatts för någon form av övergrepp. De mår sämre, både fysiskt och psykiskt.

I hennes studie var det bara sju procent av barnen som misshandlats som hade berättat för en myndighet (skola, socialtjänst, polis osv.) om det. 93 procent tillhör alltså det så kallade mörkertalet.

De allra flesta barnmisshandlare går också fria. Väldigt få blir dömda. Av de fall som polisanmäls, som alltså bara är en liten minoritet av alla fall, blir bara tio procent dömda, när det gäller yngre barn, och 14 procent för äldre barn (äldre än sju år), detta enligt BRÅ, Brottsförebyggande Rådet.

– Som med alla brott inom hemmets väggar är bevisläget svårt, säger Eva-Maria Annerbäck. Ofta står ord mot ord.

Och straffen är lindriga. För ringa misshandel är det oftast bara böter. Dessutom finns ingen alternativ straffpåföljd i form av samtalsbehandling för förövarna, något som skulle vara önskvärt.

Hon har konstruerat en modell, med fyra grupper av faktorer som samvarierar med barnmisshandel, dvs. om en eller flera av dessa faktorer finns på plats är risken för barnmisshandel större. Bland dessa faktorer finns; ett allmänt våldsamt beteende hos gärningspersonen (58 procent, av de misshandlade barnen hade också upplevt våld mellan föräldrarna), arbetslöshet och sjukdom, ett bristande socialt nätverk, och dålig hälsa hos barnet. Ett handikappat eller starkt utåtagerande barn löper större risk att bli misshandlat.

– De här faktorerna kan fungera som en modell i utredningssituationer, säger Eva-Maria Annerbäck. Det kan underlätta för socialtjänstens personal att veta vad de ska leta efter när en anmälan om barnmisshandel har kommit in.

Bästa sättet att förebygga barnmisshandel är att våga prata om det, avslutar hon.
– Ta upp agaförbudet och barnkonventionen i skolan, prata om barns rättigheter. Informera och resonera om det vid flyktingmottagande, och i vården.

Eva-Maria Annerbäck disputerar den 29 april. Avhandlingen heter Child Physical Abuse – Characteristics, Prevalence, Health and Risk-taking. Eva-Maria Annerbäck nås på tel 0708-971132, e-post: eva-maria.annerback@dll.se