Att göra sig gällande i förskolan

Hur mångfald skapas i förskolan beror inte bara på det pedagogiska arbetet, utan också på barnen själva. Den fria leken ger dem möjlighet att utgå från sina egna idéer, men innebär också att vissa dominerar och andra ifrågasätts. Anna Olausson vid Umeå universitet menar att ett mellanting mellan fri lek och lärarledda aktiviteter kan vara ett bra sätt att få fler barn att hävda sig och bättre ta tillvara på den mångfald de representerar.

I förskolan planeras och leds vissa aktiviteter av pedagoger, men barnen får också möjlighet att initiera och driva helt egna lekar. Hur stort utrymme den så kallade fria leken får på landets förskolor varierar mycket. Anna Olausson, som själv arbetat som förskollärare under många år, har som deltagande observatör studerat hur barn i åldrarna 1–6 år leker och interagerar vid tre förskoleavdelningar, och hur deras individuella erfarenheter och upplevelser uttrycks.

Vinnare och förlorare
Hon anser att fri lek kan vara en negativ kraft i skapandet av mångfald eftersom den tenderar att förstärka den hierarki som redan finns i barngruppen.

– Vissa barn får nästa alltid bestämma, medan andra ofta underordnar sig. Alla barn har därför inte samma möjligheter att utveckla sina idéer i den fria leken.

Statusen i barngruppen beror delvis på ålder, men också på vilket sätt som barnen kommunicerar sina förslag. Att ha en eller flera nära vänner i gruppen ökar även möjligheten att göra sig gällande.

Den svenska förskolan har kritiserats för att vara dålig på att utgå från barnens egna erfarenheter, och Anna Olausson visar att när barn leker utan vuxna så uttrycks deras individuella bakgrund på ett tydligare sätt, till exempel deras olika kompetenser och hur de ”gör kön”. Samtidigt avgör hierarkin i gruppen vilka upplevelser som får prägla leken, något som innebär att en del barn har större möjlighet att utveckla sina idéer i pedagogledda aktiviteter.

Mellanting kan öka mångfald
Det som lärare visar intresse för blir också mer spännande i andra barns ögon, och därför anser Anna Olausson att det finns anledning att undersöka spelutrymmet mellan barns fria lek och den lärarledda leken.

– Att som pedagog delta i leken utan att styra, och visa intresse för allas tankar och idéer, kan leda till att fler barn får ta plats.

– På så sätt får lärarna bättre förutsättningar att upptäcka hur barnen använder sina erfarenheter, och genom att utgå från den mångfald som finns i gruppen kan lärarna stimulera barnen att vidga sina repertoarer när det gäller vad som blir värdefullt i leken.

Förutom en hierarki i barngruppen, finns också en maktasymmetri mellan barn och vuxna i förskolan. Anna Olausson menar att den lek som initieras av barnen själva framstår som underordnad den som leds av lärarna, något som leder till att barnens egen lek pågår i något som liknar ständig beredskap.

– Även om barnen tycks vara djupt engagerade i sin lek är de mycket snabba att avsluta den när någon pedagog meddelar att det är dags för exempelvis lunch eller utevistelse.

För mer information, kontakta:
Anna Olausson,
institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet
Telefon: 090 – 786 60 84
E-post: anna.olausson@edusci.umu.se
Läs hela eller delar av avhandlingen