Förlossningssmärta påverkas av både psyke och gener

Läkaren Fatimah Dabo Pettersson, vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet, har studerat såväl psykologiska som biologiska orsaker till förlossningssmärta.
 
Vad är viktigast för hur en kvinna upplever smärta under förlossningen — psyket eller generna?
– I de studier vi gjort nu har vi inte hittat vad som påverkar mest. Kvinnans psykiska hälsa under graviditeten har betydelse för hur hon upplever smärta under förlossningen. Utifrån den litteratur som finns på området tror jag ändå svaret finns inom genetiken, men det var inte just de gener vi studerat. Vi vet att kvinnor som t ex är deprimerade eller har ångestsymptom, upplever högre smärta än de som inte känner av några psykologiska problem. Andra faktorer som påverkar upplevelsen, är tidigare erfarenhet av förlossning, förlossningens längd mm. Målet med forskningen är att hitta ett protein eller transmittor, som förklarar skillnaden mellan hur födande kvinnor upplever sin smärta.

Hur viktig är den egna inställningen? Upplever den blivande mamman smärtan som mindre om hon har en positiv inställning till förlossningen?
– Nej, inte generellt. Den som är väldigt positiv kan också få sina förväntningar grusade och då uppleva en högre smärta, och tvärtom. Från min erfarenhet som läkare har jag t ex varit med om fall där en extremt orolig förstföderska, som av rädsla för smärtan absolut ville ha kejsarsnitt. När hon kom till sjukhuset visade det sig att hon nästan var fullt vidgad och klar att föda — utan att ha haft några större smärtproblem. Den verkliga upplevelsen motsvarade inte alls den smärta hon förväntade sig att känna.

Är känsligheten för smärta densamma i alla lägen — dvs är den som inte upplever smärta hos tandläkaren också mer okänslig för smärta under en förlossning?
–  Nej, smärta kan ha så olika karaktär. En ytlig skada som brännsår eller sticksår känns helt annorlunda än neurologisk smärta eller inre smärtor som t ex vid hjärtinfarkt eller tarmvred. Och förlossningssmärta består troligen av en blandning av dessa olika typer av smärtor. Vissa kvinnor verkar klara en typ av smärta galant, men inte en annan. Därför tror jag inte heller att det finns en enda gen som styr den totala upplevelsen av smärta vid förlossningen.
 
Du säger att kvinnor med långdragna förlossningar har större behov av smärtlindring. Kan det inte vara så att kroppen då får längre tid på sig att frisätta endorfinerna — kroppens morfin?

– Det vi vet är att de som normalt har högre nivåer av endorfiner också har mindre ont. Skälet till att kvinnor med långdragna förlossningar använder mer smärtlindring är förmodligen att en successiv frisättning av endorfiner, som kommer med ihållande smärta, också medför att receptorerna blir mättade och kräver ännu större påslag för att ha effekt — ungefär som för opiater (morfin). Nu har vi studerat endorfinhalterna i blodet — hur koncentrationen ser ut i centrala nervsystemet, är svårt att veta.
 
Barnen har långsamt blivit allt tyngre sedan 1970-talet, även om ökningen tycks ha stagnerat just nu – har det någon betydelse för upplevd smärta?  
– Det är klart att det går trögare att föda en baby på fem kg än en på tre. Men å andra sidan beror det också på hur stor mamman är. Ökningen av genomsnittsvikten är så pass liten att jag inte tror det spelar någon roll ur smärtsynpunkt.
 
Socialstyrelsens statistik visar en ökning under de senaste 20 åren av främst lustgas och ryggmärgsbedövning – har du någon kommentar till det?
– Numera sker i stort sett alla förlossningar på mer avancerade förlossningsavdelningar med tillgång till narkosläkare dygnet runt. Det kan också finnas faktorer utöver de biologiska som påverkar bruket av lustgas och ryggmärgsbedövning, t ex förlossningsteamet och massmedia. Det är dock cirka 10 procent av alla födande kvinnor som inte använder någon som helst bedövning, fast de har full tillgång till det.
 
Text: Agneta Ringaby, forskning.se