Svårt för tolkar att vara opartiska
Tolkar har en komplex yrkesroll. De ska inte bara hantera språket och kommunikationen utan också tystnadsplikt, sekretess, neutralitet och opartiskhet. Det kräver att tolkanvändaren är insatt i tolkens roll och hur det mångkulturella Sverige påverkar tolkens roll.
I forskningsprojektet Tolken – en kulturell mellanhand, som har finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, har etnologerna Eva Norström, Kristina Gustafsson och Ingrid Fioretos undersökt tolkars roll och erfarenheter av hur tolkade möten går till.
Tolkar har en nyckelposition vid många av de möten som äger rum mellan myndighetspersoner och personer som inte talar svenskar. De har en komplex yrkesroll som inte bara ska hantera språket och kommunikationen; de ska även följa de etiska riktlinjer som fastställs i God tolksed, vilket innebär att de ska vara opartiska och neutrala, tolka allt som sägs i rummet och tolka i jagform.
– Problemet är att den som lyssnar på tolken inte enbart lyssnar på ordens faktiska betydelse utan översätter allt utifrån sina egna sociala och kulturella referensramar. Personen värderar tolkens personlighet, etnicitet och dialekt, funderar på varför ett ord används istället för ett annat, säger Eva Norström.
Tolken blir en representant för manligt eller kvinnligt kön, och kan definieras som ”landsman”, ”förrädare”, ”medlöpare” eller ”redskap för kommunikation”. Eva Norström menar att det ofta inte är ett problem, men emellanåt ställs frågor på sin spets under tolkade möten och det är då etiska dilemman och rollen som kulturell mellanhand blir tydlig för tolken.
Men det är inte bara relationen tolk – klient som är problematisk. Tolkanvändaren, den som beställer tolkservice (exempelvis inom vården och flyktingmottagning) har ofta otillräcklig kunskap om tolkens roll och gränser, relationen mellan etiken i God Tolksed och vad som händer under tolkade möten.
För att garantera rättssäkerhet behöver tolkanvändare bättre kunskap om hur tolkens roll påverkar samtalet, och hur de ska agera för att tolken ska bli till maximal nytta för klienten.
Inom offentlig verksamhet utbildas tolkanvändare sällan i hur man använder sig av tolkar trots att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Enligt förvaltningslagen är tolken till för tolkanvändaren men ofta anses tolken vara till för icke svensktalande personer.
– Behovet av tolk blir då en invandrarfråga i stället för en fråga om rättssäkerhet och jämlikhet för alla som inte kan tala svenska. Det är ett stort antal människor bland minoritetsgrupper, icke hörande och invandrare, säger Eva Norström.
Forskarna har jämfört utbildningen till teckenspråkstolk med utbildningen till tolk i talade språk. Teckenspråkstolken studerar i sex till åtta terminer medan tolkar i talade språk studerar i endast en termin. Fråga är om detta beror på vilken klient tolken utbildas för.
