Ärftlig sköldkörtelsjukdom utforskas genom hundgenetik

Autoimmun sköldkörtelrubbning, eller lymfocytär thyroidit, är en av hundens allra vanligaste hormonsjukdomar. Sjukdomen leder till att kroppens immunförsvar uppfattar den egna sköldkörtelvävnaden som främmande och successivt bryter ner den. Det är svårt att motarbeta sjukdomen genom traditionellt avelsarbete, eftersom den ofta upptäcks först i tidig medelålder då hundarna redan hunnit gå i avel.

Sköldkörtelrubbning drabbar ett mycket stort antal hundar och två av de raser som drabbas särskilt ofta är riesenschnauzer och hovawart. När Katarina Sundberg och hennes kollegor jämförde sjukdomsförekomst hos äldre och yngre hundar i dessa högriskraser fann de att mycket få av unghundarna (3–4 år) hade visat några symtom på sjukdomen, men att var tionde hund i denna ålderskategori ändå hade hormon- och antikroppskoncentrationer i blodet som tydde på sköldkörtelrubbing. I den äldre hundgruppen (6–7 år) hade betydligt fler hundar hunnit uppvisa symtom och blodprover visade att sjukdomsförekomsten var 16 procent hos riesenschnauzer och 13 procent hos hovawart. Detta betyder att sköldkörtelrubbningar bör uppmärksammas i aveln inom dessa raser, och att man bör kontrollera hundens sköldkörtelstatus innan den går i avel.

Den förhöjda frekvensen av sköldkörtelrubbning i vissa raser tyder på att sjukdomen har en genetisk bakgrund. Ett viktigt syfte med Katarina Sundbergs avhandling var därför att räta ut de frågetecken som råder kring de genetiska faktorerna. I en första genetisk studie utgick hon från vad forskning om en liknande sjukdom hos människa, Hashimotos sjukdom, har visat. Där har man funnit en stark koppling till en typ av gener som kodar för proteiner som presenterar olika ämnen i kroppen för immunförsvarets celler. Om dessa immunceller upptäcker ett främmande ämne (t.ex. en bakterie eller ett virus) bundet till en sådan proteinmolekyl aktiveras ett immunsvar. Hypotesen var att hundens motsvarigheter till dessa gener skulle ha inverkan på dess egen sköldkörtelsjukdom, och så var också fallet. När den genetiska sekvensen i tre sådana gener jämfördes hos sjuka och friska riesenschnauzrar visade det sig att en viss kombination av dessa gener gav en starkt ökad risk att utveckla sjukdom, medan en annan variant av generna istället gav ett ökat skydd och därmed en minskad risk att drabbas. 

Nästa steg var att undersöka hela arvsmassan i jakt på fler gener med inverkan på sjukdomen, eftersom det sedan tidigare är känt att både människans och hundens autoimmuna sköldkörtelsjukdom styrs av flera gener. Genom att förutsättningslöst jämföra arvsmassan hos sjuka och friska individer kunde Katarina Sundberg och hennes kollegor identifiera två regioner med stark koppling till sjukdomen. De starkaste signalerna sågs intill två gener som sedan tidigare är kända för sina viktiga inflammatoriska och immunologiska effekter, vilket gör dem till mycket intressanta kandidatgener.

Nästa steg blir att försöka identifiera den eller de exakta genetiska förändringar som ligger bakom sjukdomen, och att förstå vilken effekt dessa har på kroppens funktioner. I förlängningen skulle detta kunna leda till friskare hundar och människor genom utveckling av nya och snabbare diagnostiska metoder, personligt utformade mediciner och läkemedel med förmåga att bromsa eller stoppa sjukdomens utveckling.

INFORMATION OCH KONTAKT
Katarina Sundberg, institutionen för husdjursgenetik, SLU, Uppsala, försvarade sin avhandling Unraveling the genetics of lymphocytic thyroiditis using the dog as a model den 7 juni 2012 i Uppsala. Opponent var professor Cisca Wijmenga, Department of Genetics, Groningen University, Nederländerna.
Mer information: Katarina Sundberg, 018-67 19 37, Katarina.Sundberg@slu.se
Länk till avhandlingen här