Svårförenliga krav på introduktion för nyanlända
Det ska ge språkträning och en bra chans att komma in på arbetsmarknaden, men får inte ta för lång tid. Det ska vara flexibelt, individbaserat och kunna anpassas till alla – från analfabeter till högutbildade. Introduktionsprogrammet för nyanlända bygger på svårförenliga krav som skapar problem i den lokala samordningen, visar en avhandling vid Linköpings universitet.
1998 ersattes den dåvarande invandrarpolitiken av en integrationspolitik. Ambitionen var att komma bort från en stigmatiserande politik som satte ”invandrarskapet” i fokus. Säråtgärder skulle endast förekomma för nyanlända, dvs. personer som fått asyl men varit i Sverige kortare tid än två år. Ett nytt introduktionsprogram skapades för dem.
– Det är ett gemensamt program som riktar sig till väldigt heterogen målgrupp, säger Martin Qvist, som har studerat hur den statliga styrningen av introduktionen omsätts i praktisk verklighet. Han har disputerat vid REMESO, avdelningen för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet.
Det finns gemensamma behov som kan motivera ett sammanhållet program, fortsätter han, exempelvis nyanländas behov av språkundervisning, samhällsinformation och validering av meriter. Men om också kvalificerade arbetsmarknadsinsatser ska rymmas blir det genast mer komplicerat då deltagarnas yrkes- och utbildningsbakgrund är högst skiftande. Istället borde man satsa på att införliva insatser för nyanlända i generella arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vuxenutbildning och högskola, är hans rekommendation.
Introduktionsprogrammet kräver också samverkan mellan flera myndigheter. En rad olika insatser ska göras parallellt och måste då samordnas, något som visat sig vara svårt att få till i praktiken. Fram till 2011 hade kommunerna huvudansvar för detta, numera är det arbetsförmedlingen.
Styrning i dagens komplexa samhällen sker allt mindre genom detaljerade regelverk, konstaterar Martin Qvist. Istället försöker staten styra genom övergripande riktlinjer, incitament och kunskapsspridning, det som på statsvetarspråk kallas governance. Inom områden som hanteras av flera olika myndigheter, privata företag och organisationer blir samverkan då central.
Men när politiken baseras på generella och ganska abstrakta riktlinjer kan också målkonflikter döljas. De blir tydliga först på den lokala nivån när riktlinjerna ska översättas i praktisk politik.
Det här gäller just integrationspolitiken, säger Martin Qvist, där exempelvis utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheter har olika perspektiv på vad som ska prioriteras i introduktionen: språkundervisning eller arbetsmarknadsåtgärder.
– På det lokala planet måste det ändå lösas.
De lokalt ansvariga har skapat professionella nätverk där de samarbetar genom att utbyta erfarenheter och lära av varandra. Där får de stöd för att hantera en rad praktiska konkreta frågor som uppstår i kölvattnet av en otydlig styrning.
KONTAKT OCH INFORMATION
Martin Qvist disputerade den 7 november. Avhandlingen har huvudtitel ”Styrning av lokala introduktionsprogram”. Martin Qvist nås på 011-363151 (mobil anknytning), e-post: martin.qvist@liu.se
