Dragkamp mellan nationalism och akademi

Forskaren Per Bolin vid Södertörns högskola har skrivit en bok om formandet av universitetet i Riga under 1920-1930-talen, och den dragkamp som uppstod mellan nationella och akademiska strömningar.

Vid första världskrigets slut uppstod Lettland som en egen stat, och planerna på ett lettiskt universitet i Riga tog form. Syftet med universitetet var bland annat att stärka nationskänslan i landet, vilket skapade en konflikt mellan idén om ett etniskt lettiskt universitet och idén om ett akademiskt sett högtstående universitet.

– Företrädare för de nationella strömningarna ville i första hand anställa etniska letter som lärare medan andra ville anställa personer med bäst akademiska meriter, säger forskaren Per Bolin, som skrivit boken Between national and academic agendas, som nyligen givits ut av Södertörns högskola.

Problemet enligt Per Bolin var dock att det fanns för få etniska letter med tillräcklig utbildning för att fylla alla akademiska positioner. Tidigare hade undervisning på lettiska endast funnits upp till grundskolan, och de etniska letterna bestod av en stor bondebefolkning och ett relativt litet borgerligt skikt. Samhällseliten hade istället bestått av tyskbalter och etniska ryssar. De nationella krafterna ville då främst anställa etniska letter med lägre kompetens och låta dem fortbildas, vilket mötte motstånd från företrädarna för akademisk excellens och en rekrytering grundad på vetenskapliga meriter.

Eftersom Lettland fram till 1934 var en demokrati med omfattande kulturella rättigheter för de etniska minoriteterna var det otänkbart att öppet diskriminera olika grupper. Alltså talades det sällan direkt om etnicitet vid rekryteringen till universitetet. Istället ställde universitetsledningen språkliga krav på sina lärare, det vill säga förmåga att undervisa på lettiska.

–  Det anställdes en del personer med annan etnisk bakgrund, med kravet att de skulle lära sig lettiska inom fem år för att få behålla sin anställning, säger Per Bolin.

De tre nyckeldisciplinerna vid universitetet för utvecklingen av en nationell lettisk självbild var historia, arkeologi och etnologi. Även här skedde en dragkamp mellan företrädare för en transnationell akademisk kultur som bygger på fri forskning och anställning enbart utifrån formella meriter, och företrädare för en mer nationell inriktning av universitetet.

–  Oftast var det lettiska akademiker med ”medelhög” kompetens som drog åt det nationella hållet, medan de allra mest framträdande lettiska professorerna samt även de tyskbaltiska akademikerna vid universitetet var de som främst betonade vikten av formella vetenskapliga meriter, säger han.

KONTAKT
Per Bolin nås på telefon 08-608 40 53 eller 0705-37 18 39 samt på e-post per.bolin@sh.se.