Blodets väg till miljardindustri
Från enstaka försök med lammblodstransfusioner på 1870-talet har den svenska blodverksamheten utvecklats till en mångmiljardindustri och ett avancerat medicinskt system med hundratusentals blodgivare. För första gången berättas blodgivningens och blodtransfusionens historia i en ny bok av Boel Berner vid Linköpings universitet.
– Blod är en mycket speciell råvara. Blodgivare ger en bit av sin kropp som tecken på solidaritet och medkänsla. Samtidigt har blod ett medicinskt bruksvärde i sjukvården och ett kommersiellt värde för läkemedelsföretag som tillverkar blodprodukter, säger Boel Berner, som är sociolog och professor vid Tema teknik och social förändring.
Hennes skildring av blodets väg mellan människor börjar med enstaka lammblodstransfusioner på 1870-talet. När de återupptogs i början av 1900-talet var de fortfarande experimentartade och gjordes med hjälp av mer eller mindre sinnrika apparater.
Till en början skedde blodtransfusionen direkt till patienten från blodgivaren som framförallt rekryterades bland anhöriga och sjukhuspersonal. Först i slutet av mellankrigstiden började en organisation för blodgivning och transfusion byggas upp i Sverige och under andra världskriget rekryteras blodgivare bland allmänheten.
– Att ge blod blev en medborgerlig plikt och nya blodgivare registrerades i officiella kampanjer. Sjukvårdens behov ökade och blodet flödade, konstaterar Boel Berner.
Ny teknik och en ökad efterfrågan på blod ledde på 1970-talet till att det svenska behovet av råvara tillgodosågs med import.
– Risken för blodsmitta ökade med importen som byggde på att fattiga människor i bland annat Haiti, Nicaragua och USA exploaterades. Det väckte starka reaktioner och ledde till att WHO uppmanade medlemsstaterna att bli självförsörjande på blod.
Vägen till självförsörjning innebar för Sveriges del en omvälvande nydaning och rationalisering av blodverksamheten. Men ungefär samtidigt kom AIDS och ett hundratal blödarsjuka hann smittas av importerade blodprodukter innan de försvann helt från den svenska blodverksamheten.
Trogna blodgivare bland främst homosexuella män blev nu en riskgrupp och i Sverige rekommenderade RFSL 1983 sina medlemmar att avstå från att lämna blod. Men tillräckliga försiktighetsåtgärder vidtogs inte i alla länder.
– I Sverige har blodgivning varit mindre laddad än i många länder och setts som en privat angelägenhet. Därför blev det kanske lättare för både homosexuella och blodcentraler att acceptera att vissa givares blod var förknippade med smittorisk.
INFORMATION OCH KONTAKT
Boel Berners bok bygger på ett omfattande material, både arkivmaterial, dokument och intervjuer. Den heter Blodflöden. Blodgivning och blodtransfusion i det svenska samhället och ges ut på Arkiv förlag.
Boel Berner, boel.berner@liu.se, 0702-333534.
