Konflikt kring historiskt ansvar
Åtaganden att minska växthusgasutsläppen ska fördelas utifrån länders historiska ansvar för utsläppen. Den logiken erkändes tidigt i klimatförhandlingarna. Men fortfarande tvistar länderna om hur den ska tolkas och tillämpas.
Redan när klimatkonventionen antogs av FN, 1992, fastslogs ett ”historiskt ansvar”, dvs. att de länder som släppt ut mest växthusgaser också har ett större ansvar att minska utsläppen. Detta avspeglas också i någon mån i konventionen där de industrialiserade länderna (OECD) har gjort större åtaganden än utvecklingsländerna.
Men trots tjugo år av förhandlingar råder ännu ingen enighet om hur det historiska ansvaret ska tolkas i detalj. Snarare har konflikten blivit tydligare. Det säger Mathias Friman, som disputerat vid Tema Vatten, Linköpings universitet. I sin studie lyfter han fram två olika tolkningar av det historiska ansvaret som har förekommit i klimatförhandlingarna.
– Dels talar man om proportionellt ansvar, det vill sägs ansvar i proportion till påverkan på klimatet. Det ger de industrialiserade länderna störst ansvar, och har gett upphov till en mängd olika modeller, det finns tusentals olika sätt att räkna på det.
– En annan tolkning är ett moraliskt ansvar, där länderna bidrar med minskningar utifrån sin kapacitet. Det ger också de industrialiserade länderna ett större ansvar, men öppnar mer för att de nya tillväxtländerna ska ta större åtaganden.
Medan utvecklingsländerna argumenterat för ett proportionellt ansvar, enligt principen ”förorenaren betalar”, så har detta motarbetats av de rika länderna, med två huvudsakliga argument: Det ena att det är alltför svårt att beräkna exakt vad ett proportionellt ansvar innebär i åtaganden. Det andra argumentet är att vi inte kan hålla tidigare generationer ansvariga för något de inte visst var skadligt.
De rika länderna föredrar att tala om ett moraliskt ansvar, mer baserat på kapacitet. På det sättet skulle snabbväxande länder som Brasilien, Kina, Mexiko, Sydafrika och Indien också kunna åläggas större åtaganden, vartefter deras kapacitet växer.
Kina, å sin sida, har argumenterat för ett historiskt ansvar beräknat per capita.
Fram till 2007 var det ganska tyst om det historiska ansvaret i själva förhandlingarna, konstaterar Mathias Friman. Konceptet hade accepterats men frågan hade hänskjutits till ett rådgivande organ där olika beräkningsmodeller arbetades fram. Nu finns en rad sådana modeller och det är svårare att skylla på att ”det går inte att räkna på”, säger Mathias Friman. Frågan om historiskt ansvar har återvänt in i förhandlingarna och konflikten har blivit tydligare.
– Man kan förstå att konflikten blir brännhet nu när det historiska ansvaret verkligen ska omsättas i en rad åtaganden, säger han och tar USA som exempel:
USA säger sig vilja ta ledningen i klimatarbetet genom att åta sig att sänka sina utsläpp med tre procent till år 2020, jämfört med 1990. Skulle man däremot beräkna ansvaret proportionellt skulle USA snarare hamna på minskningskrav om 50-60 procent.
Just nu är det svårt att se en lösning, konstaterar Mathias Friman, som i sin avhandling också granskat reglerna för samtalsprocesser inom klimatkonventionen. Här saknas regler för beslutsfattande och mekanismerna för konfliktlösning annat än genom förhandling är mycket svaga. Det innebär bland annat att alla beslut måste tas i konsensus, och att avtal måste antas eller förkastas i sin helhet, något som bäddar för skarpa motsättningar och starka konflikter, konstaterar han.
Mathias Friman disputerade den 15 februari. Avhandlingen heter ”Historical responsibility. Assessing the past in international climate negotiations”.
Vill du ha mer nyheter från Linköpings universitet? Vårt elektroniska nyhetsbrev LiU-nytt-e kommer varje torsdag med alla nyhetsartiklar som publicerats på webben under den gångna veckan. Prenumerera här!
