Nordens historia under förhandling
I en avhandling från Umeå universitet står föreningarna Nordens försök att säkerställa att de nordiska läroböckerna i historia skrevs i en nordistisk anda i centrum. Studien visar hur försöken att arbeta fram en gränsöverskridande historia utvecklades till ett försvar av den nationella historien med fokus på just de gränser som skulle överskridas.
Henrik Åström Elmersjö skrev Norden, nationen och historien: Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919–1972, som behandlar föreningarna Nordens mer än 50 år långa historieläroboksrevision.
Genom att skicka läroböcker till historiker i de andra nordiska länderna för granskning var meningen att en mindre nationalistisk och mer nordisk historieskrivning skulle möta nordiska elever och hjälpa till att skapa nordisk samhörighet. Försöken att sätta samman en historia som kunde främja nordiskt samarbete kan sättas i relation till dagens försök att skapa europeisk samhörighet med fokus på en gemensam historia.
En politisk förhandling
Framför allt behandlar avhandlingen förhandlingen om historisk sanning och historiska perspektiv i Nordens historia. Föreningarna Nordens projekt hade bitvis potential att ifrågasätta nationell historieskrivning och skapa förutsättningar för en sammanhållen nordisk berättelse. Ifrågasättandet av det nationella perspektivet uteblev dock.
Avhandlingen visar hur historien istället behandlades utifrån ett utpräglat nationellt perspektiv i diskussionerna mellan historiker från de olika länderna. Studien lämnar mycket lite utrymme för den vanligt förekommande slutsatsen inom läroboksforskningen; att läroböckerna i historia under 1900-talet var nationalistiska på grund av en eftersläpning gentemot forskningen.
– Diskussionen var i första hand politisk oavsett om det var lärare, lärarutbildare eller forskare som diskuterade och historiens betydelse för skapandet av nationell gemenskap behöver problematiseras, även vad gäller historieforskning, säger Åström Elmersjö.
– Problemet var, och är fortfarande, att historien är nationellt inmutad. Historiska händelser har getts en nationell betydelse allt sedan man började undervisa i ämnet historia. Det finns ingen neutral utsiktspunkt varifrån man kan studera nordisk eller europeisk historia utan nationella tendenser.
Fokus på gränsen
Föreningarna Nordens historieläroboksrevision var tänkt att fokusera på gränsöverskridande historia och revisionens inflytande över Unescos och Europarådets intresse för läroboksrevision efter andra världskriget har också tolkats som tecken på att det var ett lyckat gränsöverskridande projekt. De inblandade fokuserade dock mycket på att definiera de gränser som skulle överskridas och förhandlingen utmynnade i ett närmast furiöst försvar av den egna nationella historien i många fall.
Detta kan också ha berott på det sätt på vilket revisionen organiserades. Inbyggt i organisationen fanns föreställningen att historien var nationell och inte nordisk. Det inrättades en samnordisk kommitté under mellankrigstiden, men all granskning av läroböcker sköttes av nationella nämnder, som dessutom gavs i uppdrag att uttala så kallad ”motkritik” där det egna landets läroböcker försvarades.
– Man kan säga att det fanns ett nationellt försvar av historien inbakad i den nationella organiseringen, menar Åström Elmersjö. Trots att flera av de historiska sakförhållanden som diskuterades också diskuterades mellan historiker inom varje land, antogs alla motsättningar ligga mellan nationerna, historikerna leddes också in i en sådan diskussion. Nationalismen är inte bara ideologisk utan också metodisk.
Länk till avhandlingen: Norden, nationen och historien: Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919–1972.
