Olika mätrutiner vid födsel påverkar provresultat
Olika rutiner för att mäta s.k. blodgasvärden på nyfödda barn kan påverka provsvar och även beslut om huruvida neontalvård är nödvändigt eller ej. Det framkommer i en ny avhandling av Parisa Mokarami.
I en ny avhandling från Lunds universitet utvärderas hur olika rutiner kring mätning av blodgaser i barnets navelsträng kan påverka de erhållna mätvärdena.
Mätningarna sker i samband med födsel för att kunna bedöma om barnets hälsotillstånd är normalt.
Variationer i mätvärden
I avhandlingen beskrivs bl.a. hur värdena i navelsträngsblod ändras när man väntar med att avnavla barnet, dvs. strypa blodtillförseln från moderkakan till barnet, och först därefter utföra mätningen.
– Mina resultat visar att mätvärdena blir mest rättvisande när mätningen sker så direkt som möjligt efter förlossning, säger Parisa Mokarami, som disputerat vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö och arbetar som läkare vid Skånes universitetssjukhus.
En förklaring till varför mätningen ändå kan dröja är att sen avnavling kan förespråkas av andra skäl – den extra blodtillförsel som barnet får från modern kan underlätta livet utanför livmodern. Men det råder inte något motsatsförhållande mellan tidig mätning och sen avnavling, menar Parisa Mokarami:
– Det är möjligt att mäta blodgasvärden även före avnavlingen, även om det är lite besvärligare.
Beslut om neonatalvård
En följd av att det förekommer olika rutiner för mätning är att de data som ligger till grund för forskning och utveckling inte blir korrekt:
– Mätvärdena rapporteras vidare till register som bland annat används för forskning. Det är därför viktigt att de är så korrekta som möjligt, säger Parisa Mokarami.
För barnet och föräldrarna innebär missvisande mätvärden att det i enstaka fall kan bli felaktiga beslut kring huruvida barnet är i behov av neonatal intensivvård eller ej. Det innebär inte några medicinska risker för barnet, men genom att bestämma rätt vårdnivå direkt kan man undvika att i onödan oroa föräldrar och anhöriga, menar Parisa Mokarami.
Text: BJÖRN MARTINSSON
Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 17 juni 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.
KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.
Kontaktinformation
red@forskning.se
