Funktionshinder allt vanligare
Var fjärde arbetssökande klassas idag som funktionshindrad av Arbetsförmedlingen. För tjugo år sedan var det en på tio. Ökade krav i arbetslivet är en av förklaringarna, skriver två arbetslivsforskare.
Tio procent av alla arbetssökande kodades som funktionshindrade år 1992 av Arbetsförmedlingen. Motsvarande andel år 2011 var 25,3 procent. Den kraftiga ökningen analyseras i en artikel av Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och Ida Seing, doktorand vid RAR, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, Linköpings universitet. De har intervjuat specialister på Arbetsförmedlingen, som arbetar just med funktionshinderkodning.
– Idag räcker det inte att ha rätt utbildning och relevant arbetslivserfarenhet för att få ett jobb. Du måste också ha rätt attityd och uppträdande, säger Ida Seing. Vem du är som person är allt viktigare än vad du kan.
Social kompetens, flexibilitet, effektivitet och samarbetsförmåga är sådana viktiga egenskaper. Att inte besitta dem i tillräcklig grad kan helt enkelt utgöra ett funktionshinder.
Koder för olika typer av funktionshinder är till exempel ”psykiskt funktionshinder” och ”socialmedicinskt funktionshinder”. Exempel på det senare är att ha en kriminell bakgrund eller missbruk, men de som intervjuats exemplifierar också med ett avvikande utseende, kraftig övervikt, piercing och bristfällig hygien. Den socialmedicinska koden blir ”ett slags restkategori för människor…som av olika skäl inte lever upp till kraven på social kompetens, flexibilitet och reflexivitet”, skriver de två forskarna.
Resultatet blir en rundgång i systemet: Personer som inte anses anställbara klassas som funktionshindrade, och de som klassas som funktionshindrade anses inte anställbara. Att inte leva upp till arbetsmarknadens krav blir med denna logik i sig självt ett funktionshinder.
Funktionshinderkodningen uppfyller också ett administrativt syfte för Arbetsförmedlingen. Genom att koda en arbetssökande som funktionshindrad öppnas möjligheter att stödja, exempelvis med lönebidrag och skyddade anställningar. Kodningen skapar också transparens genom att myndigheten kan visa hur mycket resurser som läggs på olika grupper av arbetssökande.
– För människor utan funktionshinder finns annars inte så mycket att erbjuda, det handlar mest om att ”putsa på individen”, som Ida Seing formulerar det, att få tillgång till en coach och lära sig skriva bra CV.
– Arbetslöshet har gjorts till ett individuellt problem. Ansvaret har skjutits över från samhället till individen. Rätten till anställning har omvandlats till en skyldighet att vara anställbar.
Samtidigt finns ett etiskt dilemma. Flera av de intervjuade ser sig som delaktiga i en negativ utveckling, genom att de stänger ut, stigmatiserar och stämplar människor som avvikande. ”
Om vi puttar bort alla personer som inte är mainstream, vad får vi kvar?…En liten grupp ja-sägare…jag tycker att alla människor borde få vara med”, ”Idag bedömer vi någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden”, som några av dem säger.
De intervjuade är överens om att deras arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor idag än tidigare. Forskarna kallar det för en ”normalitetsförskjutning” i arbetslivet, med hårdare effektivitetskrav och mindre utrymme för avvikande personligheter: ” Man har inte råd med den här som inte presterar, som går på halvfart och är lite halvmysko”, som en arbetspsykolog uttrycker det.
Ida Seing arbetar nu på en studie om arbetsgivares roll vid långtidssjukskrivna som återgår i arbete. Hon samarbetar bl. a. med forskare i Toronto.
Artikeln som hon skrivit tillsammans med Kerstin Jacobsson heter ”En möjliggörande arbetsmarknadspolitik? Arbetsförmedlingens utredning och klassificering av klienters arbetsförmåga, anställbarhet och funktionshinder” och har publicerats i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv.
