Ätstörningar ska behandlas snarast möjligt

Anorexia nervosa och ospecifika ätstörningar med självsvält debuterar vanligen i tonåren, oftast mellan 15 och 19 år. Risken för att utveckla kronisk sjukdom med dålig kroppslig hälsa, sociala begränsningar och försämrad livskvalitet är påtaglig. Agneta Rosling, överläkare och barn- och ungdomsspecialist, visar i sin avhandling att tillfrisknandet kan påskyndas med rätt behandling utan att sjukhusvistelse blir nödvändig.

De som varit underviktiga under många år har även förhöjd risk för benskörhet och försämrad tandhälsa. Ibland får ohälsan dödlig utgång. För dem som tillfrisknar helt och återfår normal vikt och menstruation efter ett kortare sjukdomsförlopp blir däremot den kroppsliga hälsan inte försämrad. Inte heller påverkas möjligheten att bli gravid när menstruationerna väl normaliserats.

Agneta Rosling har undersökt om dödligheten är förhöjd hos patienter med ätstörningar och vilka riskfaktorerna är. Hon har också följt unga med ätstörningar för att se om intensiva behandlingsinsatser i öppenvård eller dagvård minskar behovet av inläggning på sjukhus. Dessutom undersöktes effekterna av behandling med ”andra generationens” neuroleptica vid stark ångest hos patienten samt huruvida nivåerna av fleromättade fettsyror i röda blodkroppar påverkades av vikten under behandlingen, eller kunde kopplas till depression.

De patientgrupper som ingått i avhandlingsarbetet är barn och unga som nyligen insjuknat och vårdats på Akademiska sjukhusets barn- och ungdomspsykiatriska kliniks öppenvård. Men också vuxna patienter med långvarig sjukdom som vårdats på sjukhus och sedan följts upp efter i genomsnitt 14 år.

Dödligheten var nästan 12 gånger högre bland vuxna kvinnor som sjukhusvårdats på grund av anorexia nervosa, jämfört med kvinnor i motsvarande åldersgrupper i den svenska befolkningen. Förutom dödsfall som var direkt relaterad till svält, var risken att dö i självmord och alkoholrelaterade sjukdomar kraftigt förhöjd. Högst var dödligheten bland dem med extremt låga vikter. Vid bulimia nervosa var dock dödligheten inte högre än för kontrollgruppen.
Behandlingsresultatet för ungdomar med anorexia nervosa var uppmuntrande. Efter ett års behandling var 20 procent botade, 77 procent hade en lindrigare form av ätstörning och bara 3 procent var fortfarande sjuka i anorexia nervosa. Nästan alla klarade av heltid i skolan.

– Dessa resultat var möjligta att uppnå utan planerad slutenvård och tack vare föräldrarnas aktiva deltagande i barnets behandling, säger Agneta Rosling.

Medicinering med neuroleptika (olanzapin) gav inga oväntade bieffekter, trots att ungdomarnas allmäntillstånd var dåligt och att de var yngre än den rekommenderade åldern för medicinen. Innehåll av fleromättade fettsyror i de röda-blodkropparnas cellväggar påverkades av viktnedgången och kunde även relateras till förekomsten av depression. Nivåerna normaliserades dock under viktuppgång, utan tillägg i kosten.

– Sådan tilläggsbehandling förefaller därför inte nödvändig för patienter som varit sjuka relativt kort tid, konstaterar Agneta Rosling.

Hennes slutsats är att tidig upptäckt och snabbt insatt behandling är av största vikt för barn och ungdomar med ätstörning och viktnedgång. Behandlingsstarten med normalisering av ätandet kan genomföras i öppenvård och viktökningen kan med föräldrarnas stöd uppgå till 0,5-1 kg/vecka.

– Detta kan genomföras med vanlig mat och en fast måltidsordning med tre huvudmål och tre mellanmål per dag. I vissa fall behövs energidrycker som tillskott under en period. Men all träning måste upphöra under behandlingen och skolarbetet bör vänta tills vikten är påtagligt förbättrad och måltiderna fungerar på ett normalt sätt, säger Agneta Rosling.

Hon betonar att det är först när dessa aspekter av behandlingen genomförts som ansvaret för måltiderna kan börja återföras till ungdomarna. Och inte förrän ätandet fungerar och vikten blivit stabil på en nivå som är normal för längd och ålder bör behandling som syftar till att förebygga återfall eller hantera andra psykologiska problem påbörjas.