Järnridån som metafor och fysisk verklighet

Ett vanligt förekommande uttryck i diskussioner om kalla kriget är begreppet ”järnridå”. Man talar om läget ”bakom järnridån” eller vad som hände ”efter järnridåns fall”. Men vad var järnridån egentligen? Var det en metafor eller en fysisk verklighet?

– Även om termen ”järnridå” ofta använts som en metafor för ett delat Europa fanns det samtidigt en serie militariserade gränser som fysiskt delade landskapet. Syftet med avhandlingen har varit att utforska vad de fysiska spåren av järnridån kan berätta, och vad dessa lämningar betyder eller har betytt för människor i dess närhet, säger Anna McWilliams, doktor i arkeologi, Södertörns högskola.

I sin avhandling jämför Anna McWilliams även de materiella spåren av järnridån med de idémässiga föreställningar om järnridån som växte fram i väst under kalla kriget.

– Jag var intresserad av att undersöka hur metaforen järnridån förhåller sig till den fysiska järnridån? Är det samma historia som återspeglas?

Västeuropeisk metafor
Resultatet från studien visar att idén om järnridån och den fysiska realiteten har utvecklats både separat och i förhållande till varandra. Järnridån som idé är framför allt en Västeuropeisk metafor som haft en viktig plats i historieskrivningen och i synen på kalla kriget. I Östeuropa sågs järnridån (även om man inte använde den termen) mer som en fysisk realitet, en fängelsemur som höll den egna befolkningen instängd.

Ibland påverkade dessa uppfattningar av järnridån varandra. Ett sådant tillfälle kan ses i Berlinmurens plötsliga etablerande där idén av ett delat Europa fick ett väldigt fysiskt uttryck. Nu kunde man, åtminstone från västsidan, till och med ta på den delning som annars mest varit en stark metafor inom politik och ideologi.

Fältarbete har utförts i två områden som kan ses som delar av en tidigare järnridå, dels gränsen mellan Tjeckien (forna Tjeckoslovakien) och Österrike, dels gränsen mellan Slovenien (forna Jugoslavien) och Italien. En mindre studie har också utförts i Berlin.

– Taggtråd och cement är ofta det som vi förknippar med järnridån men jag fann platser som var betydligt mer vardagliga än så, säger Anna McWilliams.

Järnridån och vardagen
I sökandet efter en av de mest välkända ikonerna för kalla kriget – järnridån – fann hon en rad vardagliga platser. Dessa visade på hur människor levde med denna fysiska barriär: hur människor som reste över den slussades genom filer och rigorösa gränskontroller och hur dessa gränser kunde ses som en tillgång för de som kunde ta sig över medan det för de som olagligt försökte ta sig över kunde vara en dödsfälla. 

Materiella spår bidrar med nya perspektiv till historieskrivningen. Särskilt tydligt framstod det vardagliga livet för gränsvakter som stationerats vid järnridåns rand för att bevaka. I texter och i arkiv ser vi känslokalla soldater som utan tvekan skjuter de som försöker fly över gränsen till döds. I de materiella spår som de lämnat efter sig hittar vi i stället historien om unga män som något motvilligt gör sin obligatoriska militärtjänst. Vi kan se var de ätit, sovit, tränat, dekorationerna de lämnat efter sig på logementen i form av bilder av lättklädda kvinnor och etiketter från cigarettpaket och hur de genom graffiti som lämnats på väggarna räknat ner dagarna till muck.

På så sätt visar också denna studie vikten av att se till olika källor. Bilden som vi får från till exempel arkiv och litteratur är en viktig aspekt men genom de fysiska spåren som finns kvar i gränslandskapen kan vi nå andra historier och perspektiv.

– Avhandlingen ligger inom det man brukar kalla samtidsarkeologi vilket är en relativt ny gren inom arkeologin. Här handlar det om att använda arkeologiska metoder och teorier på ett mer sentida material. Denna studie har varit en möjlighet att testa samtidsarkeologiska metoder och att se vilka fördelar och nackdelar en arkeologisk studie av ett mer samtida material kan ha.

FAKTA
Anna McWilliams disputerade den 10 januari 2014 på avhandlingen An Archeology of the Iron Curtain: Material and Metaphor. Hon har genomfört sin forskarutbildning i arkeologi vid BEEGS, Södertörns högskola och på Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.