Ensamkommande flyktingungdomars upplevelser i ny studie

Ensamkommande asylsökande barn har sedan början på 2000-talet rönt uppmärksamhet i media och i inrikespolitisk debatt i Sverige, såväl som internationellt. Antalet ensamkommande minderåriga som söker asyl i Sverige har under denna tidsperiod stadigt ökat och uppmärksamheten har även riktats mot det mottagande – och särskilt brister i mottagandet – som dessa barn och unga möter när de kommer till Sverige som asylsökande.

I forskning betonas ofta att ensamkommande barn och unga är en särskilt utsatt grupp, på grund av separationen och deras tidigare erfarenheter, men det är först på senare tid som intresse har riktats mot vad barnen och ungdomarna själva har att säga om sin situation i mottagarlandet och hur de själva upplever den.

Mot bakgrund av detta riktar avhandlingen ljuset mot ungdomarnas egnas berättelser om att komma till Sverige, de villkor de möter och hur de själva skapar sig tillhörigheter och en plats i det svenska samhället.

Avhandlingen är en kvalitativ studie där 17 ungdomar och unga vuxna, som kommit till Sverige som ensamkommande minderåriga och som har beviljats uppehållstillstånd, intervjuats om sina erfarenheter av att komma till och leva i det svenska samhället. I avhandlingen läggs särskilt fokus på frågor om tillhörighet – hur man identifierar sig själv och hur man upplever att man blir sedd som av andra – och att känna sig hemma, såväl i relation till den svenska föreställda gemenskapen och i relation till den plats där de bor. I avhandlingen betonas de platsspecifika förutsättningarna som de ungdomarna möter där de bor, och av den anledningen har såväl ensamkommande ungdomar som bor i eller nära större städer som på en mindre ort på landsbygden intervjuats. I intervjuerna berättade ungdomarna om att de vill lära känna svenskfödda ungdomar, dels för att få fler kompisar, dels för att bli bättre på det svenska språket.

– Det visade sig dock vara svårt och utmanande att etablera sådana relationer, även i de fall där de gick på samma skola eller fritidsgård, och ungdomarna beskrev hur de själva fick ta ansvaret för att etablera kontakter utanför gruppboendet och skolklassen, berättar Ulrika Wernesjö.

Att komma som ensamkommande till Sverige innebär att bli tilldelad en god man samt att komma i kontakt med ett flertal vuxna inom socialtjänst, gruppboenden och skola som har i sitt uppdrag att jobba med gruppen och ge stöd och omsorg. Några av ungdomarna beskrev att någon av dessa vuxna i deras vardag var en person de kunde få stöd hos och anförtro sig åt, medan andra beskrev dessa relationer som mer praktiskt orienterade och temporära (det vill säga att de var medvetna om att relationen skulle upphöra när de blev vuxna och/eller mer självständiga). Istället för att vända sig till vuxna, beskrev många av dem att de fann (eventuellt) stöd hos och tog hjälp av andra ungdomar som var eller varit i samma situation. Dessutom visar avhandlingen hur ungdomarna på olika sätt förstår och förhåller sig till negativa och rasifierande diskurser om ”invandrare” och ”flyktingbarn”.

Avhandlingen visar på komplexiteten av tillhörigheten, genom att visa på hur ungdomarna skapar tillhörigheter i sin vardag, samtidigt som de i vissa sammanhang och platser begränsas och upplever sig utestängda från gemenskapen. En av slutsatserna Ulrika Wernesjö drar är att ensamkommande barn och ungas tillhörighet i det svenska samhället i mångt och mycket kan beskrivas som villkorad, det vill säga att deras tillhörighet, och anspråk för tillhörighet, inte enbart är en fråga för dem själva utan att den också tillskrivs, accepteras, avfärdas och villkoras av andra och att detta görs i relation till den föreställda gemenskapen och mer lokalt på den plats där de bor.

Conditional Belonging: Listening to Unaccompanied Young Refugees’ Voices, Acta Universitatis Upsaliensis, ISBN: 978-91-554-8859-8

Länk till avhandlingen.