Språkforskare ger ut bok om svordomar

En grupp språkforskare från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Litauen startade 2010 ett samarbete för att främja utforskandet av svordomar i de nordiska språken, ett ämnesområde som tidigare varit försummat i språkforskningen. Samarbetet har utmynnat i boken Swearing in the Nordic Countries.

Författarna ser närmare på användningen av svordomar och attityder till svärande i olika åldrar och på användningen av svordomar i media, men också på hur svordomar förs över från ett språk till ett annat och på gångna tiders svordomar och svärande.

– De fula orden har språkliga och sociala funktioner som vi vill förstå. Svordomar avslöjar saker om oss människor och det samhälle vi lever i, om våra relationer och värderingar − förr och nu, säger Ulla Stroh-Wollin, universitetslektor i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Ulla Stroh-Wollin tar i sitt avsnitt av boken upp svärandet i ett historiskt perspektiv. Artikeln bygger på undersökningar av 45 teaterpjäser från 1700-, 1800- och 1900-talen. Just dramer innehåller en del svordomar, vilket texter av andra slag från gångna tider sällan gör. Materialet är också tacksamt genom att svordomar används av pjäsförfattarna för att karakterisera rollfigurerna, något som delvis kompenserar för att det rör sig om fiktiva dialoger.

Studierna visar bland annat att det före mitten av 1700-talet sannolikt var värre att ”missbruka guds namn” än att utnyttja diaboliska eder. Ulla Stroh-Wollin har också sett att svärande generellt var som mest stigmatiserat under det sena 1800-talet. Dessutom är valet av svordomar mycket tydligare kopplat till social tillhörighet i de tidigare pjäserna än i de senare. Å andra sidan kan man från början inte se att det råder olika normer för mäns och kvinnors svärande; det är något som växer fram. Under 1800-talet var det bara män som kunde använda svordomar som inbegriper fan eller helvetet.

– Kvinnor kunde då inte ens dra till med vad vi idag tycker är rätt oskyldiga ersättningsord som tusan, attan eller hundan, säger Ulla Stroh-Wollin.

Den andre Uppsalaforskaren i boken, Erik Falk, skriver om förolämpningar på 1600-talet. Hans artikel bygger på en omfattande undersökning av flera hundra domstolsprotokoll från universitetsstaden Uppsala. Denna texttyp innehåller en stor uppsättning skällsord eftersom förolämpade personer på den tiden ofta drog förolämpningar inför rätta. Man skällde varandra vanligtvis för tjuv, skälm och hora, men använde även en lång rad andra fula och förnedrande personbeteckningar. För ett sådant språkmissbruk dömde Uppsala stads domstol konsekvent till böter, medan konsistoriet som var universitetets domstol, inte bedömde skällsorden lika allvarligt.

Undersökningen visar en tydlig skillnad mellan stadsbornas huvudsakligen muntliga kultur och universitetets övervägande skriftspråkliga kultur. Stadsborna uppfattade de fula skällsorden som ogrundade anklagelser om olika brott och sociala brister. Och de gick till domstolen som undersökte skällsordens sanningshalt. Professorerna och studenterna däremot bedömde inte förolämpningarnas sanningshalt. De uppfattade dem som känsloladdade uttryck för ilska och frustration.

– Den här samtida sociala språkvariationen tyder på en utveckling där en konkret, objektiv betydelse hos förolämpningarna utvecklas mot en mer subjektiv, pragmatisk funktion i konfliktfyllda samtal, säger Erik Falk, universitetslektor i svenska språket vid Institutionen för nordiska språk.

Swearing in the Nordic Countries, red. Marianne Rathje, Dansk Sprognævn, ISBN: 9788789410517

Den forskargrupp som står bakom boken kallar sig ”Swearing in Scandinavia”, i dagligt tal SwiSca. Nätverkets syfte är att skapa förutsättningar, bland annat ekonomiska, för en vidare forskning kring svordomar.