Svensk äldreomsorg står inför viktiga vägval

I takt med att livslängden ökat har det blivit en uppgift för flera människor i medelåldern att inte bara sörja för sina barn utan också för sina föräldrar. Oftast var det en uppgift för kvinnorna. Med välfärdssamhällets framväxt efter andra världskriget började det offentliga erbjuda hjälp till alla åldringar oavsett bakgrund eller socialt nätverk i övrigt.

Verktygen är främst så kallade särskilda boenden med personal i byggnaden, samt hemtjänst, då personal kommer till hemmet och hjälper till. Äldreboenden har funnits i många olika former, men den tydliga trenden är att antalet platser har minskat stadigt sedan början på 90-talet. Samtidigt har hemtjänsten utvecklat sin verksamhet.

– Det har funnits en ambition både av kvalitetsskäl och av ekonomiska skäl att låta äldre bo kvar i hemmet, men föreställningen om att äldre i alla lägen vill bo kvar hemma stämmer inte riktigt med forskningens bild. Tanken att det är billigare att vårda någon hemma, som har lika stora behov som en som bor på äldreboende, stämmer inte. Behöver du hjälp sex gånger om dagen, då är det sällan billigare hemma än på ett äldreboende. Det finns beräkningar på brytpunkten där, säger Marta Szebehely, professor i socialt arbete på Stockholms universitet.

Äldre kvar hemma
Att vilja komma till ett äldreboende, men inte få det, har blivit en följetong i rapporteringen om äldre på senare år. På riksnivå är alla politiska partier överens om att detta är ett problem och även Socialstyrelsen har slagit larm, men även om en regering initierar satsningar så är äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och därmed föremål för tuffa prioriteringar på kommunal nivå.

– I en kommun kan det finnas tomma platser i äldreboende samtidigt som äldre inte får flytta in och då är det lätt att politikerna säger: ”Men vi har ju tomma platser, vi har ett överskott”, men det kan ju bero på att ledningen har gett så stränga instruktioner till biståndsbedömarna att inte bevilja plats innan man till exempel har testat hemtjänst sex gånger om dygnet. Så man kan ha tomma platser och ändå ett otillfredsställt behov, säger Marta Szebehely.

Socialgerontolog Mats Thorslund, KI, håller med om den verklighetsbeskrivningen.

– I allt väsentligt är sjukvården och äldreomsorgen lokalt finansierad och det är kommunpolitiker som bestämmer vad som ska finnas i omsorgen – så regeringen kan säga vad den vill. Kommunerna är ju inte ovetande om problemen inom äldreomsorgen, men de har begränsade resurser. Det är svåra prioriteringar de har att göra med.

Ökande personalbrist är också ett hot mot framtidens äldreomsorg. Enligt beräkningar från SCB kommer det att saknas 150 000 personer inom äldreomsorgen om 20 år. De tankar som finns i dag om hur ekvationen ska gå ihop handlar till exempel om att i framtiden förmå friska pensionärer att arbeta inom äldreomsorgen, eller att införa ny teknik som avlastar personalen.

Alla samma rätt till omsorg
En annan utveckling som har präglat äldreomsorgen under senare år är en omfattande överföring av driften till privata utförare. Enligt Marta Szebehely finns det i brukarundersökningarna inga större skillnader mellan de två driftsformerna ur de äldres perspektiv. Hon kan konstatera att personaltätheten är lägre i den privatdrivna omsorgen och att de äldre får se fler nya ansikten inom hemtjänsten. Samtidigt är de privata utförarna bättre på att göra riskbedömningar för exempelvis fall och trycksår, men om dessa bedömningar har lett till en kvalitetsökning är oklart.

– Det finns många uppgifter och de tolkas väldigt olika. Vi får vänja oss vid att det här är omstridda fenomen, säger Marta Szebehely.

I dag utnyttjar många RUT-avdraget och köper hemtjänst av sin privata utförare utöver det som ges av kommunens biståndshandläggare. Om missnöjet med brist på äldreboenden ökar kan det växa upp helt privata alternativ. Detta är enligt Marta Szebehely ovanligt i dag, men en fullt möjlig utveckling.

– Vår konstruktion är att alla har rätt till samma äldreomsorg oavsett plånbokens storlek. Om äldreomsorgen då inte finansieras så kommer de med större plånbok att söka andra alternativ. Och då kan man komma till ett vägskäl när vårt system blir problematiskt. Därför är det ett problem att finansieringen av äldreomsorgen minskat sedan 1990 i förhållande till den åldrande befolkningen.

Tillfrågade experter:
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.