Medkänslans kollaps
Ju fler som vädjar till vår medkänsla, desto mer kallsinniga blir vi. Viljan att ge är starkast till en enskild individ. Nu kartläggs de fysiologiska mekanismerna bakom det här beteendet. Daniel Västfjäll, professor i psykologi vid Linköpings universitet, undersöker tillsammans med forskarkollegor i Oregon, USA, mekanismer för mänskligt beslutsfattande.
Psykologerna vet det. Hjälporganisationer utnyttjar det i sin reklam. Tiggarna på våra gator har möjligen inte förstått det än:
Viljan att ge avtar snabbt när behoven ökar. Vi skänker gärna pengar till ett ensamt barn i nöd. Men redan vid en fördubbling, med två behövande barn, avtar generositeten. Och om behoven fortsätter växa så avtar vår empati allt snabbare, tills vi slutligen slår dövörat till.
– Ju fler som lider, desto mindre känner vi. Vi människor har begränsningar i vår förmåga till medkänsla, något som är ytterst mänskligt och förståeligt. Det är inte fel på oss, men det får absurda konsekvenser när hjälpbehoven är stora. Och det går inte ihop med ett rationellt tänkande.
Det säger Daniel Västfjäll, professor i psykologi vid Linköpings universitet. Tillsammans med forskarkollegor i Oregon, USA, undersöker han mekanismer för mänskligt beslutsfattande. I ett försök lät de studenter titta på bilder av behövande barn, till vars hjälp de uppmanades skänka pengar. Viljan att ge var klart störst till ett ensamt barn och sjönk redan när ett andra barn också behövde hjälp, från i genomsnitt en donation på 38 kronor till 26.
– Viljan att ge är starkast om det är en enda, identifierbar enhet, säger Daniel Västfjäll.
Forskarna testade detta genom att låta försökspersoner få se bilder på åtta behövande barn, ett per bild, som de uppmanades hjälpa. Sedan visades de åtta barnen som en familj, på samma bild. Viljan att ge var signifikant högre i det senare fallet, när de åtta barnen uppfattades som en enhet.
– Två fysiologiska reaktioner mättes också, på ansiktsmuskler som aktiveras vid upplevt välbehag respektive obehag. Zygomaticusmuskeln, i kinden, som hjälper oss le, aktiveras vid behagliga känslor, och det motsatta gäller om corrugatormuskeln ovanför näsan, som gör att vi rynkar pannan.
Genom att mäta aktiviteten i dessa muskler kunde forskarna konstatera att känslorna av välbehag avtog mycket snabbt när flera behövande barn visades på bild, jämfört med ett ensamt barn.
Slutligen testade de försökspersoners vilja att rädda liv. Det handlade om att rädda en ensam identifierbar person och låta 40 gå under, eller fatta motsatt beslut. Resultatet här gick i samma riktning som de tidigare: Viljan var störst att rädda en enskild person, även till priset av att 40 andra människor riskerade dö.
Vi människor har två beslutssystem, ett snabbt och ett långsamt, förklarar Daniel Västfjäll.
– Det snabba systemet är det intuitiva, det som vi oftast tar snabba känslomässiga beslut med. Det långsamma är mer analytiskt och till grund för rationella beslut. I givarsituationer använder vi oftast det snabba systemet, och det är då våra känslor får stort inflytande på besluten.
– Vi kan tycka det är bra eller dåligt, men det är så här det fungerar. Empati är en begränsad resurs.
Samtidigt påpekas, i artikeln, att utdragna naturkatastrofer, som pågår en tid, ger utrymme för det långsamma tänkandet och därmed att förstå situationens allvar, något som då också kan påverka givarviljan positivt.
Studien presenteras i artikeln Compassion Fade: ”Affect and charity are greatest for a single child in need” i tidskriften PLOS One.
