Demokratin i strykklass

Sedan början av 1990-talet har skolfrågorna kommit närmare medborgarna och därmed växt i betydelse för väljarna. Andelen som säger att de tar hänsyn till partiernas skolpolitik när de bestämmer hur de ska rösta, har hela tiden ökat.

Att skolpolitiken berör så många är till viss del en följd av kommunaliseringen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Syftet var att besluten om skolverksamheten skulle ligga på den nivå där den utövades.

Kommunaliseringen innebar att kommunerna helt tog över huvudmannaskapet och finansieringen för skolan. Även privata aktörer kunde nu involveras, vilket underlättades än mer genom friskolereformen som kom 1992.

– Kommunaliseringen gjorde att skolfrågan blev en angelägenhet för lokala politiker och medborgarna på ett helt annat sätt än tidigare, säger Maria Jarl, statsvetare vid Göteborgs universitet och specialintresserad av utbildningsfrågor.

De demokratiska argument som bytet av huvudmannaskap i hög grad vilade mot har nu glömts bort.

Maria Jarl beklagar att skolans två uppdrag – att stärka elevernas kunskaper och fostra dem till demokratiska samhällsmedborgare – så sällan får plats i en och samma debatt. De är beroende av varandra, men när Sverige hamnar i PISA-chock över 15-åringarnas dåliga resultat i matematik, naturvetenskap och läsförståelse, präglas debatten nästan helt av hur svenska elever ska placera sig bättre i nästa mätning.

– Samtidigt kan jag tycka att det finns en fara i att många slår ifrån sig PISA-resultaten med hänvisning till att de inte mäter det som är viktigt. De internationella undersökningarna har funnits under lång tid och är så entydiga att vi inte kan bortse från att det skett en nedgång i utvecklingen av elevernas resultat.

Trots partiernas stora fokus på skolan tycker Maria Jarl att de ideologiska skillnaderna är för små.

– Politikerna slåss om att äga frågan och övertrumfa varandra, men jag saknar en ideologisk idébaserad debatt om olika alternativ.

Anna Forssell, forskare i pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, lade nyligen fram sin avhandling ”Skolan som politiskt narrativ: En studie av den skolpolitiska debatten i Sveriges riksdag 1991 -2002″. I avhandlingen liknar hon debatten vid en pardans; takt och ton förändras och förskjuts beroende på vem det är som bjuder upp till dans.

– Pardansen har blivit ännu tydligare idag, inte minst genom det som kallas triangulering. Partierna tar varandras begrepp och gör dem till sina, men skulle man granska vad de lägger in i begreppen så tror jag att det ser rätt olika ut, säger Anna Forssell.

Hon tar likvärdighet som exempel. Om de rödgröna använder det begreppet talar de mer om jämlikhet, medan alliansen pratar om valfrihet. För väljaren kan det bli svårt att orientera sig.

Anna Forssell anser att dagens skolpolitiska debatt är populistisk, saknar visioner och alldeles för sällan vilar på forskning.

Göran Bostedt, skolforskare vid Mittuniversitetet, konstaterar att skolan har blivit ett politikområde med stora ideologiska skillnader och han tycker att politikerna generellt är bra på att tydliggöra skillnader och visa var gränslinjerna går.

– Det är ett tacksamt område för politisk debatt. Alliansen kan profilera sin kritik mot vad de kallar flumskolan. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lyfta fram sin kritik av marknadslösningar.

Även Göran Bostedt understryker att båda skolans mål, kunskap och demokrati, måste kunna diskuteras parallellt. Debatten om att mäta kunskap får inte ställa elevernas övriga behov i skuggan.

Torbjörn Tenfält

Tillfrågade experter:
Maria Jarl, statsvetare vid Göteborgs universitet.
Anna Forssell, forskare i pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet
Göran Bostedt, skolforskare vid Mittuniversitetet