Politik kontra forskning om skolan

När kommunaliseringen av skolan genomfördes 1991 bröt den socialdemokratiska regeringen mot en lång svensk tradition att utgå från utredningar. Beslutet drevs igenom på kort tid och utan ordentlig kunskapsgenomlysning från en statlig utredning. Det fanns visserligen en mindre utredning, Styrningsberedningen (SoU 1988:20), om att införa målstyrning, men den avrådde från att kommunalisera skolan. Kommunaliseringen drevs på av finansdepartementet och utbildningsdepartementet var endast utförare. Kommunaliseringen innebar att kommunerna skulle överta ansvar och finansiering för skolan vilket också ledde till att privata aktörer kunde få uppdrag av kommunen att ta över huvudmannaskapet.

När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 fortsatte skolförändringarna än mer impulsartat. 1992 infördes friskolereformen, som innebar att privata aktörer enklare kunde bli huvudmän för skolor. Även den förändringen genomfördes utan föregående utredning, och i den mån det fanns något kunskapsunderlag har ingen forskare ännu hittat det.

– Det är fortfarande höljt i dunkel hur de ursprungliga idéerna om fri etableringsrätt, skolpeng och konkurrensutsatta skolor uppstod, säger Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, vid Uppsala universitet.

Kontrasten är talande mot vad som hände 30 år tidigare när enhetskolan infördes. Enhetsskolan, eller grundskolan, som genomfördes 1962, hade föregåtts av nästan två decennier av utredningar och beslut. Först 1940 års skolutredning som pågick i åtta år. Den komplettarades med en parlamentarisk utredning där experter och beslutsfattare fick förhandla fram beslut utifrån skolutredningen. Därefter, under 1950-talet, prövades idéerna på vissa experimentskolor, innan enhetsskolan sjösattes i full skala.

Det är ovanligt att så stora reformer som kommunaliseringen och friskolereformen skedde utan utredning. Det har sannolikt inte skett inom något annat samhällsområde. En förklaring när det gäller kommunaliseringen är att den drevs av förvaltningsekonomiska skäl, New Public Management.(http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Public_Managementlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster) var på uppgång, och skolforskares synpunkter var underordnade. Tanken var att den offentliga sektorns verksamhet skulle anpassas till marknaden för att bli mer effektiv. När det gäller friskolorna finns det skäl att anta att det även där handlade om ideologiska orsaker.

– Men det kan också ha funnits en misstro mot pedagogisk expertis, som under de åren började betraktas som en smula världsfrånvänd, säger Niklas Stenlås, Uppsala universitet.

Forskningen har kommit igen

När det gäller senare reformer är bilden delvis en annan. Då har forskare och forskningsunderlag vägt tyngre i beslutsprocessen. De stora läroplansreformerna som genomfördes 2011-2012 var frukterna av ett långt utredningsarbete som pågick under två regeringar och där forskare satt med i referensgrupper. Forskare samarbetade även med förvaltningstjänstemän på Skolverket när kursplaner skulle formuleras och skrivas. Även reformen som handlade om elever med särskilda behov har föregåtts av utredningar med stark närvaro av forskare. Men det är ju inte alltid så att forskare är en enad kör som sjunger i samma stämma. De tycker ofta olika. Det gäller bland annat betyg. Och betygsreformerna på 90-talet och den senaste 2010 har delvis gått emot viss pedagogisk forskning.

– Forskning är ju en process som ändrar sig när verkligheten ändrar sig. Exempelvis har forskning visat att reformen med Skolinspektionen inte tycks ha den positiva effekt på kunskapsresultaten som man hade hoppats på. Det visar erfarenheter från Storbritannien. Men det visste man inte när socialdemokratiska regeringen ville införa skolinspektionen efter just brittisk förlaga, säger Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare.

Tillfrågade experter:
Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, Uppsala universitet, Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare