Elevernas sjunkande resultat har blivit en av årets mest debatterade valfrågor. Att hitta ett enda svar på vad som gick fel är svårt, men det är tydligt att de senaste årens politik med kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet har lett oss till dagens vinnar- och förlorarskolor.
Krisen i skolan har skapat en av de hetaste valfrågorna. Bland forskarna pågår ett intensivt sökande efter orsakerna till elevernas sjunkande resultat. Och trådarna löper tillbaka till 90-talet då skolreformerna avlöste varandra.
– Hur kunde ni låta alla elever gå tillsammans i er grundskola och ändå prestera så bra?
Forskaren och projektledaren för den tyska Pisaundersökningen, Christine Sälzer, berättar om hur imponerad hon var över svensk skola i början av 2000-talet.
Sedan dess har skimret över vårt jämlika utbildningssystem bleknat.
Vi dalar i de internationella kunskapsmätningarna. Och vi verkar komma allt längre från principen om en skola som kompenserar för elevers olika förutsättningar. De senaste siffrorna från Skolverket visar att 42 procent av barnen till föräldrar med låg utbildning inte går vidare till gymnasiet. En ökning med 25 procent sedan 2005.
Det finns inga självklara och enkla svar på vad som gått fel. Men det går inte att bortse från den påverkan som kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet har haft.
– Det handlade om en process av decentralisering, avreglering och så småningom om valfrihet och konkurrens. Den processen inleddes redan i slutet av 1970-talet när man började glesa ut skogen av statsbidragsbestämmelser och den kulminerade i början av 1990-talet, säger Lisbeth Lundahl professor i utbildningsvetenskap, Umeå universitet.
Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, säger att vi gick från en extrem till en annan i samband med friskolereformen.
– Vi var ett av världens mest reglerade skolsystem och vi blev ett av världens mest avreglerade. I Sverige kan idag vem som helst driva skola.
Krav på flexibla lärare
Samtidigt förändrades lärarrollen. Läraren skulle inte längre vara specialist utan kunna placeras där behovet för tillfället var störst – bland trötta högstadieelever eller förväntansfulla sjuåringar. Det passade fint med kommunens krav på flexibla lärare.
– Kort tid efter kommunaliseringen hade man en reform som skulle göra lärarna till generalister, alltså inte ämnesspecialister. På så vis skulle de kunna undervisa i lite vad som helst. Det i kombination med att till exempel den särskilda behörigheten för att undervisa i vissa ämnen togs bort, gjorde att lärarnas professionella identitet suddades ut, säger Leif Lewin, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och som utrett följderna av kommunaliseringen.
Och vad hände med undervisningen när skolsverige byggdes om? På 90-talet dominerar det som kallas ”eget arbete”. Eleverna ska räkna tyst i matteboken eller på egen hand ta reda på fakta, sammanställa och presentera. I bästa fall kan det beskrivas som att klassrummet fyllts av ett gäng knattereportrar. I sämsta fall som att utbildningssystemet övergivit eleverna.
– Vi har haft en period i svensk skola när det inte har varit naturligt att ha en tydlig struktur runt undervisningen. Alltså att läraren inleder och avslutar lektionen på ungefär samma sätt och att läraren talar om vad eleverna ska lära sig, säger Jan Håkansson lektor i pedagogik, Linnéuniversitetet.
– Behovet av struktur är störst hos de elever som är i behov av särskilt stöd, fortsätter han. Om man för tidigt måste ta ett stort eget ansvar så uppstår kunskapsluckor som är svåra att hämta igen senare.
Bra utbildning för rika
Nyligen presenterades hur många elever i nian som är behöriga att gå vidare till gymnasiet. Till exempel har nästan 100 procent av eleverna i skolorna i Stockholms innerstad godkända betyg. I Rågsvedsskolan, 15 minuter söderut med tunnelbanan bara 27 procent. Mönstret går igen i andra städer. I Apelgårdsskolan i Rosengård i Malmö kan 48 procent av eleverna börja i gymnasiet. I Strandskolan i kustsamhället Klagshamn i Malmö kommun har 95 procent av eleverna godkända betyg.
– Vi har fått förlorarskolor och vinnarskolor, säger Anders Jakobsson, professor i pedagogik vid Malmö högskola och som analyserat data från senaste Pisaundersökningen.
Det är en tydlig trend som pågått i tio år och som oavsett de sociala konsekvenserna också drabbar undervisningen.
– Om man på förlorarskolorna går miste om de ambitiösa eleverna så påverkas undervisningens kultur. Lärarna fokuserar på att undervisningens mål ska vara att få eleverna att bli godkända. Där går vi miste om mycket kunskap. För det finns ju ingenting som säger att de elever som är kvar inte kan utveckla djupare kunskaper om de får chansen, säger Anders Jakobsson.
Anders Jakobsson har också undersökt var de utbildade lärarna jobbar. I Pisa utmärker sig Sverige genom att vara ett av de länder i undersökningen där uppdelningen mellan behöriga och obehöriga lärare på olika skolor är störst. På skolor med motiverade elever och utbildade föräldrar finns flest behöriga lärare. I utsatta områden finns de obehöriga lärarna.
Av 63 tillfrågade länder hamnar Sverige på sjätte plats från botten, tillsammans med bland annat Albanien, Nya Zeeland och Australien. Länder som för övrigt också presterar dåligt i Pisa-mätningen.
Svallet från 90-talets stora förändringar slår fortfarande igenom. I vissa fall först nu med full kraft. Som möjligheten att välja skola. Även om reformen är kritiserad utnyttjas den av allt fler. Och de tio största friskoleföretagen har ökat antalet elever i sina grundskolor med 33 procent på två år. Detta trots den hårda kritiken mot friskolors vinstuttag.
En sak står klar – vi är inte längre den nation som slog Christine Sälzer med häpnad. Kan vi bli det igen?
Text: Lotta Nylander, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby, forskning.se
Kontaktinformation
red@forskning.se
