Skolan har blivit en nödvändighet

Under medeltiden fanns riddarakademier för aristokratin, klosterskolor och katedralskolor där kyrkans män formades, jämte ett fåtal andra typer utbildningsanstalter, men regeln var att lärandet skulle ske i familjen, i arbetet eller på andra håll i samhällsgemenskapen.

Långt in i 1800-talet levde föreställningen vidare att staten varken hade skyldighet eller rätt att ordna undervisning för ”näringarna” och andra enskilda intressen. Staten kunde utbilda sin egen personal – ämbetsmän, präster och officerare – men inte lägga sig i skrånas behov av undervisning inom olika hantverk. Den typen av lärande var något man ansåg tillhöra det praktiska livet, såsom moderna språk eller matematik. Om köpmännen hade behov av folk som skötte bokföring eller affärskorrespondens på tyska så fick själva de skapa skolor för ändamålet.

För de breda befolkningslagren fanns folkundervisning. Även efter folkskolestadgan 1842 var omfattningen väldigt begränsad. Så även syftet. Moralfostran kom i första hand. Barnens lärande lärande skedde i allt väsentligt utanför skolan. Det blev inte folkskolans utan föräldrarnas eller småskolornas ansvar att lära ut konsten att läsa. Med skolplikt menade man före 1888 inte tvång för barnen att infinna sig i skolan utan det handlade om att varje socken var skyldig att tillhandahålla minst en folkskola och minst en lärare.

Från och med slutet av 1800-talet stod striden het om en för alla samhällsklasser gemensam ”bottenskola”, vilket var liberalernas och socialdemokraternas krav. Inte förrän i början av 1970-talet var en sådan bottenskola, kallad grundskolan, införd överallt till och med till åttonde klass. Därmed försvann folkskolan. Samtidigt inrättades den sammanhållna gymnasieskolan och 1977 fördes även det tidigare virrvarret av disparata eftergymnasiala utbildningar samman till en enda organisation – kallad högskolan.

Vid en internationell jämförelse blev därmed det svenska utbildningsväsendet ovanligt sammanhållet utifrån ett organisatoriskt perspektiv, och så har det varit sedan dess. Annorlunda uttryckt: den tidigare differentieringen mellan socialt åtskilda institutioner – folkskola/läroverk, universitet/lärarseminarier – flyttade in i en och samma organisation. Vi vet ju att levnadsbanorna och skolgången – ofta redan från förskoleåldern – som regel är väldigt olika för den som i vuxen ålder blir läkare och för den som får ett okvalificerat arbete eller inget alls. De facto existerar ett parallellskolesystem. Varför behöver vi då ett övergripande begreppet ”skola” som förutsätts betyda detsamma för alla?

Lek med tanken att urvalet till gymnasieprogram eller högskoleutbildningar skulle ske på samma vis som försäkringsbolagens beräkningar av premier! Det vill säga utifrån sannolikhetskalkyler och med hänsyn tagen till risker och intjäningsmöjligheter: – Du vars mamma är kulturredaktör blir antagen till Södra Latin och du vars pappa är koncernchef är välkommen till Handelshögskolan. För ett par hundra år sedan var den sortens rekryteringsförfarande självklart. I dag naturligtvis omöjligt. Det individualistiska och meritokratiska tänkesättet har tagit över – det som syftar till vår förmåga att åstadkomma saker i samhället utifrån våra kunskaper, färdigheter och meriter.

Därmed har också skolan blivit en nödvändighet. Vi kan föreställa oss alternativa sätt att åstadkomma lärande men i dagens samhälle är skolan den enda inrättning som på ett legitimt vis kan definiera, överföra och fördela det symboliska kapital som avgör medborgarnas livschanser.

Därför går vi i skolan.

Donald Broady, professor emeritus, Uppsala universitet