Forskare: ”Det finns ingen nynazism”

– Det finns ingen ”nynazism”. Det finns bara en obruten organisatorisk linje som går tillbaka till grundandet av Sveriges fascistiska kamporganisation 1924. Det finns en organisatorisk utveckling även om rörelsen varit ideologiskt splittrad med många fraktionsstrider, säger hon.

Den ideologiska splittringen bottnar mycket i synen på staten efter ett maktövertagande. För ta över makten vill både nazister och andra fascister göra, men det finns inget likhetstecken mellan fascism och nazism.

– Nazismen har en rasideologi som många fascistiska grupper saknar. Fascisterna vill å andra sidan ha en korporativistisk stat, vilket inte nödvändigtvis nazisterna vill ha.

Men Helene Lööw vill också påpeka att det är skillnad på den svenska fascismen och Sverigedemokraterna (SD).

– SD är svåra att klassificera. De har rötter i den här världen men också bland populistiska rörelser, och har absorberat lokala missnöjespartier. De ”riktiga” fascisterna tycker också att SD är samma sorts förrädare som alla andra partier.

Historiskt kan man se att sådana partier går framåt när väljarna upplever övriga partier som ideologilösa och alltför lika. Men en sådan grogrund när också den fascistiska rörelsen. Den växer när det är oroliga tider, när många känner sig vilsna och inte riktigt förstår vart samhället är på väg, och när man upplever att det övriga politiska systemet inte kan hantera situationen.

– Och där är vi nu. Man tycker inte skolan och kollektivtrafiken funkar och ingen kan svara på varför. Reformer som skulle vara jättebra fungerar inte. Man upplever att politiken lämnar vissa regioner därhän. Man ska vara kund i samhället och kunna ta för sig, men alla fixar inte det. Trianguleringen mot mitten innebär också att flankerna lämnas vidöppna. Allt detta gynnar både missnöjespartier som SD och ännu extremare partier.

Helene Lööw är utan tvekan en av Sveriges ledande forskare på svensk fascism och nazism. Men också en av få.

– Det är ganska magert, och det har det varit ganska länge. Det betyder bland annat att det finns stora luckor i kunskapen. Vi har inte fått pengar till några större projekt sedan 90-talet. Sedan dess har det varit kaffepengar.
Hon säger att det bland annat beror på att det i Sverige inte finns något samlad forskningsmiljö för frågorna. Det är hon en av de som försöker ändra på. Alla fakulteter vid universitetet har gått samman för att bilda ett centrum för politisk forskning.

Tillsammans med professorn i folkrätt Iain Cameron arbetar hon med att skapa en masterutbildning kring extremism, social oro och samhällskydd. Hon är väldigt nöjd med denna satsning Uppsala universitet gör.

– Det visar att akademin vill satsa. Det är också viktigt att det finns miljöer där alla kan träffas och diskutera, där det organiseras seminarier och föreläsningsserier.

Text: Kim Bergström

Artikeln har tidigare publicerats i Uppsala universitets personaltidning Universen.