Så letar forskarna liv i rymden

Han är ansvarig för instrumentet RPWI, Radio & Plasma Wave Investigation, som bland annat mäter elektriska och magnetiska fält. Med hjälp av instrumentet kan man till exempel ta reda på hur haven leder elektricitet och ur detta räkna ut salthalten, vilket kan ha betydelse för möjligheten till liv. Det liv vi känner på jorden klarar inte höga salthalter.

De hav som troligen finns under månarnas tjocka istäcke kan vara hundratals kilometer djupa. Vattnet kondenserades direkt på månarna ur det stoft som bildade solsystemet. Det var möjligt för att månarna ligger så långt från solen. På jorden kunde ingen kondensering ske, istället transporterades vatten hit med asteroider och kometer.

Så vad finns i haven? Är det helt tomt och svart eller har det ur himlakropparnas kemiska sammansättning uppstått molekylkedjor som kan reproducera sig själva och i förlängningen skapa en uppsjö av olika livsformer?

Liv på mikronivå
– Baserat på vetenskapliga resultat, tror jag det finns ganska stora möjligheter till liv på mikrobiolognivå i universum, säger Jan-Erik Wahlund.

Vägen till liv från berg och hav är inte helt klarlagd. Forskarna tror sig veta i stora drag hur det gick till på jorden, men det finns många vita fläckar på kartan, enligt Britt-Marie Sjöberg, som är professor vid Institutionen för biokemi och biofysik på Stockholms universitet.

– De spontana processerna är inte så lätta att sätta igång, men vi får en del enkla byggstenar genom att simulera urtida jordmiljöer. Och när det finns byggstenar så kommer de spontant att bilda längre molekylkedjor som till slut kommer att kunna kopiera sig själva mer eller mindre bra. Då är vi igång, säger Britt-Marie Sjöberg.

Om en av de självkopierande molekylerna blir bättre än de andra på detta kommer den nya typen av molekyl att få överhanden. Så fortsätter det. De kemiska ämnena förfinas i en process som handlar om att få fördel. Evolutionen startar.

Byggstenarna som krävs för att bilda liv, som vi känner det, är flera. Aminosyror skapar de proteinkedjor som bygger upp våra kroppar. Kvävebaser bildar grunden till DNA-kedjan vars roll är att lagra information om hur proteinet ska bygga oss. Aminosyror bildades tidigt i jordens historia och de har också hittats i kometer och asteroider. Det har varit svårare att förstå hur kvävebaser kunde uppstå spontant, men nyligen gjorde tjeckiska forskare ett experiment där de simulerade asteroidnedslag i miljöer som liknar jordens för fyra miljarder år sedan. Då uppstod dessa kvävebaser ur enklare ämnen.

Nästa gåta är hur det gick till när de två typerna av molekyler började samverka. För att något ska kunna hända krävs det att molekylerna träffar på varandra.

– Om det är glest mellan byggstenarna i en stor vattenmassa kan man inte förvänta sig att något ska hända. Byggstenarna måste koncentreras. När tidvatten rullar i strandkanten är det möjligt att molekyler koncentreras på exempelvis sandkorn. Forskarna vet också att väldigt enkla membraner kan bildas spontant av kolföreningar. De sluter sig i en bubbla och så fort man kan få molekyler inuti den bubblan, kan koncentrationen öka, säger Britt-Marie Sjöberg.

Dessa membran är föregångare till våra celler. Om det finns något som liknar våra celler i haven på Europa och Ganymedes så har det etablerats tidigt i solsystemets utveckling.

Byggstenar för liv
– I början hade även månarna Ganymedes och Europa någon form av atmosfär och då kan det ha anrikats organiska molekyler, byggstenar för liv, i de här haven som låg öppna då. Jupiter var som en röd dvärgstjärna för 4,5 miljarder år sedan och höll havsytorna flytande. När Jupiter svalnade av frös vattenytan på månarna till is, men då var de kemiska processerna kanske redan i gång, säger Jan-Erik Wahlund.

Han tror att liv mycket väl kan ha uppstått även på jordens grannplaneter Venus och Mars och att det åtminstone under ytan på Mars skulle kunna finnas mikrobiologiska livsformer. Även Britt-Marie Sjöberg tror att det finns stora möjligheter till liv bland de miljardtals planeter som antas finnas i vår galax, men kanske inte just på våra grannplaneter i solsystemet. Båda är överens om att det handlar om enkelt liv på mikrobiologisk nivå.

– Jag ser inga hinder för varför det inte skulle uppstå liv lite varstans. Sedan om det utvecklas högre liv ur det på mikronivå, det är en annan sak. Det kan vara ett mycket svårare steg, säger Jan-Erik Wahlund.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

FAKTA