Gåtan om daggmaskregn på fjället närmare sin lösning

– Ingen har med egna ögon sett ett ”regn av maskar”, utan det handlar o sällsynta, osannolika massförekomster av maskar ute på sjöis eller upp på ytan av djup snö, som troligen orsakats av vindspridning, säger Christer Erséus, forskare vid Göteborgs universitet.

De mängder av maskar som den norske biologiläraren Karstein Erstad såg när han åkte skidor på fjället Rundemanen vid Bergen i mitten av april i år har förvånat forskarna och uppmärksammats i media runt om i världen.

Karstein Erstad var på cirka 500 meters höjd, i ett område med öppen mark, med halvmetertjock snö men utan synlig vegetation. Där låg tusentals maskar spridda uppe på snön och de var vid liv.

Samma fenomen igen
Två veckor senare var biologiläraren tillbaka på platsen och fortfarande fanns ett antal maskar. Denna gång ovanpå ett lager av nysnö nära vegetationen.

– Jag tror inte att de maskar han såg denna gång var överlevare från det första tillfället. De skulle inte ha klarat solljuset under så många dagar. Maskarna kan säkert finnas normalt i marken under den halvmetertjocka snön, men även jag tycker att det är otroligt att de skulle kunna ha krupit upp genom denna tjocka gamla snö med lager av skare, även om en sådan möjlighet inte kan uteslutas, säger Christer Erséus, professor i systematik och biodiversitet vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.

Maskarna identifierade
Christer Erséus har genomfört DNA-identifiering av maskarna och kunnat konstatera att det vid båda tillfällena rör sig om samma art, Dendrobaena attemsi, en mycket liten art som zoologer tidigare inte kände till från Skandinavien.

– En italiensk daggmaskforskare och jag fann arten på norra Djurgården i Stockholm i mitten av 1990-talet, och sedan har jag bara sett den på ett tiotal platser till i Sverige, och nu också på ungefär lika många ställen i Norge. Arten är sannolikt mycket vanligare än vad vi har kunnat tro och den är kanske även under spridning i Norden, någon som ju händelsen på fjället Rundemanen indikerar på ett högst konkret sätt, säger han.

Ett fåtal händelser noterade
En norsk forskarkollega till Christer Erséus fick efter den första norska tidningsartikeln i april kontakt med folk som hade liknande berättelser från andra snöklädda lågfjäll i Norge. De hade noterat massförekomst av maskarna uppe på snö efter väder med hård blåst och regn. Liknande observationer har noterats i Skottland och tidningen Allers har enligt uppgift berättat om ett liknande fenomen på 1950-talet ute på isen av en sjö i Sverige.

– Nu är ju daggmaskar gärna ute och rör på sig när det regnar och helst är mörkt. Det sker särskilt under vår och höst, till exempel när tjälen släppt på våren. Självklart får de svårt att gräva ner sig om de förirrat sig ut på asfalt eller markplattor, det är på sådana ytor vi lättast ser dem sedan när det är dagsljus. Detta är ett sätt för daggmaskar att sprida sig till nya områden, och kanske beteendet till och med ökar om de blivit för många på ett särskilt ställe.

Vinden troligen svaret
När det regnar hårt kan det också hända att maskarna dras med i vattenflöden i exempelvis dike och bäckar och ibland ansamlas de på särskilda ställen där vattnet bromsas upp av något.

– Det är möjligt att våra maskar tagits sig till fjällen på ett liknande sätt. De kan ha förts med och spridits ut över ett större område av hård vind. Detta skulle säkert också kunna förklara utspridning av maskar på en sjöis och kanske även ut över en snöyta. Vi borde nog säga vindspridning snarare än att hävda att maskarna faller ner med regnet! Djuren kanske inte ens behöver lyfta mycket från marken för att blåsa iväg över isen och snön, säger Christer Erséus.

Kontaktinformation
Christer Erséus, professor i systematik och biodiversitet, institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet. Tel 031–786 3645, 0703–57 67 13 | christer.erseus@bioenv.gu.se