Träning bra för alla – men vissa får kämpa mer
Friska personer men med förhöjd risk att få typ 2-diabetes behöver träna mer än andra för att uppnå samma effekt, visar forskning från Lund universitet. Riskgruppen i studien var personer som hade en nära släkting med sjukdomen.
Orsaken till typ 2-diabetes beror både på arv och livsstil. Har man en förstagradssläkting (mamma, pappa, syskon) med typ 2-diabetes har man själv ungefär tre gånger så hög risk att själv drabbas. Förebyggande behandling består till stor del av att äta nyttigare och träna mer.
Forskare vid Lunds universitet har undersökt träningens effekter hos personer med ökad risk för typ 2-diabetes på grund av att de har en förstagradssläkting med sjukdomen.
Deltagarna bestod av sammanlagt 50 otränade, lätt överviktiga men fullt friska män i 40-årsåldern som under sju månader fick träna på Friskis och Svettis.Hälften tillhörde riskgruppen och hälften utgjorde en kontrollgrupp utan släktingar med typ 2-diabetes. Studien är publicerad i Journal of applied physiology.
Alla tjänade på att träna
Deltagarna erbjöds tre träningstillfällen per vecka varav ett spinningpass och två aerobicspass då man samtidigt mätte deras träningsintensitet och energiförbrukning. Före och efter perioden genomgick de en hälsokontroll och ett glukostoleranstest (sockerbelastning) för att undersöka cellernas förmåga att ta upp socker (glukos) i blodet.
Forskarna tog också muskelbiopsier som analyserades för att studera aktiviteten i olika gener. Båda grupperna tränade lika hårt men riskgruppen deltog i fler pass och gjorde sammanlagt av med mer energi än kontrollgruppen.
Efter att ha korrigerat för olikheterna visade resultatet att alla tjänade på att träna; alla gick ned i vikt, minskade sitt midjeomfång och ökade sin kondition. De genetiska analyserna visade också likartade förbättringar i genuttryck hos båda grupperna.
Riskdeltagarna fick träna mer för samma effekt
– Skillnaden var att riskdeltagarna fick träna mer för att uppnå samma effekt som deltagarna i kontrollgruppen, säger Ola Hansson som lett studien.
För att kunna svara på frågan varför det är så här, och i framtiden kunna ge råd om vilken form av träning som passar just den här gruppen bäst för att förhindra ett insjuknande, krävs dock mer forskning.
– Det är ändå intressant att se att det finns en skillnad trots att alla faktiskt är friska och i övrigt var väldigt lika. Vår förhoppning är nu att kunna går vidare med ytterligare studier bland annat med att undersöka om träningsintensiteten, inte träningsvolym är en avgörande faktor för hur riskgruppen svarar på träning. säger Ola Hansson.
Text: SARA LIEDHOLM
Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 1/10 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
