En ny metod för att uppskatta hur etablerade fiskarter kan försvara sig mot en invasion av en ny fiskart presenteras i en avhandling. Metoden tar hänsyn till att de fiskarter som redan finns i sjön bidrar med olika styrka till att ”stå emot” den nya arten.
Introduktioner av nya arter i ekologiska samhällen kan förändra ekosystem bland annat genom förluster av ursprungliga arter och ekosystemfunktioner.Biotisk resistens är ett begrepp som beskriver hur väl ekologiska samhällen kan ”stå emot” främmande arter och förhindra att nya arter etablerar sig. Det sker antingen genom stark konkurrens mellan de residenta arterna och den nya arten eller genom att de residenta arterna prederar på den nya arten.
I sin avhandling använder Anna Henriksson data från mer än 1 000 lyckade och misslyckade introduktioner av fisk i svenska sjöar för att testa hypoteser kring biotisk resistens. En allmänt vedertagen hypotes inom biotisk resistens är artrikedomshypotesen. Den förutsäger att ett artrikt samhälle bör ha större resistensförmåga än ett artfattigt då fler arter kan använda upp en större andel av resurserna. Hypotesen har inte så stort stöd i empiriska studier och ett viktigt skäl till det är att den förutsätter att alla arter bidrar till resistensen lika mycket och att alla har en negativ påverkan på den nya artens förmåga att etablera sig.
Anna Henriksson presenterar en ny metod att uppskatta artrikedom på som bättre återspeglar det ekologiska samhällets resistensförmåga. Metoden, som hon kallar viktad artrikedom, tar hänsyn till att residenta arter bidrar med olika styrka till resistensen, men också att residenta arter inte nödvändigtvis har en negativ påverkan på etableringen av den nya arten utan också kan ha en positiv påverkan.
– Mina resultat visar att denna metod att uppskatta resistensförmåga förutsäger introduktionens framgång bättre än den klassiska hypotesen. Detta innebär att de specifika interaktionerna de etablerade fiskarterna har med den nya fiskarten bestämmer utgången av introduktionen, säger Anna Henriksson
Vidare har Anna Henriksson utforskat hur motståndet i en sjö utvecklas över tid genom att analysera fiskarters prestation dels i rollen som den invaderande arten och dels som den residenta arten.
Hon kunde se att arters etableringsförmåga och resistensförmåga korrelerar positivt. Resistensen kommer att byggas upp över tid genom att de arter som har lättast för att etablera sig, såsom gädda och abborre, också bidrar mest till resistensen mot andra arter.
Röding och öring är två av de svagaste arterna med låg etableringsförmåga och resistensförmåga. Anna Henriksson fann att sådana arter är känsligast för utrotning när nya fiskarter etablerar sig. Det har betydelse för naturvården, menar hon.
– Det innebär att fjällsjöar som till stor del består av svaga arter såsom röding och öring är känsliga för introduktioner av arter såsom gädda och abborre. Går röding- och öringpopulationerna till och med förlorade är de också svårare att återintroducera.
Kontaktinformation:
Anna Henriksson, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Telefon: 090-786 99 67, E-post: anna.henriksson@umu.se
