Landsbygden kan spela en betydande roll i omställningen till ett hållbart samhälle. Både när det gäller matproduktion, utformningen av bostäder och infrastruktur. Men ett hinder är beskrivningen av landsbygden som en plats utan framtid där utvecklingen går kräftgång. Det menar två landsbygdsforskare när de diskuterar FN:s hållbarhetsmål nr elva.
Bara själva formuleringen av målet får Erik Westholm professor i kulturgeografi och landsbygdsutveckling samt medlem av regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling, att reagera. Det speglar en världsbild där staden är i centrum och landsbygden en periferi. Det är anmärkningsvärt att det här målet siktar så starkt på städerna, säger han.
– För mig som håller på med landsbygd är min första reaktion att det är olyckligt för alla de problem som rör hållbarhetsmålen rör både stad och land.
Staden är normen
Madeleine Granvik forskare i stad – land interaktion vid Sveriges lantbruksuniversitet suckar över formuleringen och säger att det är så uppenbart att det är stadens normer som gäller i hela samhället. Och i det här fallet även i FN:s dokument.
– Jag önskar att de istället hade en retorik som var tydligt inkluderande, oavsett om den handlar om stad eller landsbygd, säger hon.
Staden intar en priviligierad position i relation till landsbygden, det syns i politiska dokument, i praktisk handling och i media. Det menar både Erik Westholm och Madeleine Granvik. Staden framställs som framgångsrik, tillväxtskapande och en motor i samhällsutvecklingen. Medan landsbygden sammankopplas med problem, hjälplöshet och behov av stöd.
– Vi hör ofta att hälften av jordens invånare nu bor i städer. Men det betyder att den andra hälften inte gör det. Staden behöver landsbygden för sin överlevnad både när det gäller produktion av mat och energi. Men landsbygden har också kapacitet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, säger Erik Westholm.
Han skisserar en framtid där svensk landsbygd spelar en viktig roll i kontakten med resten av världen. En hub för matproduktion och globala relationer när jordens klimat förändras.
– Klimatförändringen kommer att göra att delar av världens jordbruksmark kommer att bli obrukbar men i Sverige blir det varmare, mer nederbörd och längre växtsäsong. Vårt jordbruk kan bli en viktig exportör av mat. Så den där tanken att svenskt jordbruk är på dekis kan vi snart få ompröva.
Invandring viktig för landsbygden
Man ska inte heller räkna ut landsbygden som en avfolkningsbygd. De senaste tre åren har befolkningen ökat i alla delar av Sverige. Det beror på invandring och det finns inget som säger att den utvecklingen inte håller i sig.
– Vi tenderar att betrakta inflyttningen som tillfällig men bara i år kommer närmare 150 000 flyktingar och fortsätter inflyttningen innebär det närmare en halv miljon nya invånare på några år. Och i ett längre perspektiv beräknas 200 miljoner människor behöva flytta för att ett förändrat klimat har gjort deras hem obeboliga.
Erik Westholm menar att vi behöver vara öppna för att det händer något nytt, att landsbygden är på väg att få en roll som vi inte tänkt oss. Med varje invandrad person skapas relationer mellan landsbygden och resten av världen. Det blir ett utbyte av erfarenheter som kan ge upphov till en ny utveckling – även om integrationen också innebär stora utmaningar.
Madeleine Granvik relaterar också till klimatförändringarna när hon beskriver landsbygdens möjligheter.
– Vår mark har en tydlig funktion i att producera mat. Tänk till exempel på matkrisen 2008 som drabbade de fattigaste länderna. Hur ska vi vara kapabla att hantera sådana kriser om vi inte har en hållbar landsbygd? Då krävs en plan för hur svenska naturresurser utnyttjas.
Hon menar att med klimatförändringar och kravet på hållbarhet följer att Sverige inte helt kan förlita sig på globala system för matproduktionen. I en krissituation måste vi kunna vara självförsörjande och med det följer en landsbygd där människor bor och verkar. Landsbygden som försörjare av stadens behov av mat och energi skapar också stora krav på interaktionen mellan stad och land.
Men kan landsbygden bli hållbar?
– Det diskuterar forskarna fram och tillbaka, säger Madeleine Granvik. Enligt vissa är städerna mer hållbara än landsbygden. Men där tycker jag att man måste vara mycket mer nyanserad och ställa sig frågan; hållbara utifrån vilka aspekter? Diskussionen förenklas ofta enormt. Den planeringsdoktrin som råder är att städer ska förtätas för att det är så man får hållbara städer. Men grönytor som försvinner är en jättefråga när man talar om hållbarhet. Både relaterat till klimat, sociala och hälsomässiga hållbarhetsaspekter.
Istället för att fokusera på förtätningen av staden borde intresset lyftas till att utveckla mindre orter. De städer som förtätas idag är fungerande och behöver inte växa mer, menar Madeleine Granvik. Det är på landsbygden det behövs en förtätning med bättre service och nya bostäder.
Erik Westholm tänker i samma banor och säger att staden som ofta tillskrivs kreativitet snarare är inlåst i sina egna strukturer. I stort sett varje kvadratmeter har för lång tid intecknats för en bestämd användning. Istället ger landsbygden betydligt större utrymme för nytänkande. Där finns möjligheter till den förnyelse som krävs för att hållbarhetsmålen ska uppnås.
Störst potential för ”lagom stora orter”
Men den allra största potentialen har städer på mellan 100 000 – 150 000 invånare, menar Erik Westholm. I den skalan blir energisystem och avfallshantering effektiva. Och avstånden är relativt korta mellan arbete, hem och service.
– Fick jag leva om mitt liv skulle jag bli kommundirektör i Knivsta. Då kunde jag vara med och bygga en stad mellan Stockholm och Uppsala, säger Erik Westholm. I ett sådant läge med stark inflyttning och tillgång till mark och kommunikationer borde finnas en möjlighet att bygga en ny stad utifrån dagens kunskaper om hållbarhet när det gäller byggande, produktion av livsmedel, energiförsörjning och transportsystem.
Text: Lotta Nylander, frilansskribent för forskning.se
