En månghundraårig begravningsritual, importerade metallföremål, avvikande kärlformer och hustyper vittnar om att södra Halland ingick i ett vittförgrenat marint kontaktnät under förromersk järnålder. Det visar en studie i arkeologi från Göteborgs universitet.
För drygt tvåtusen år sedan växte en bosättning och ett gravfält fram parallellt i Tjärby i södra Halland. Boplatsen och gravfältet kom att utvecklas och förändras simultant under ett antal generationer, innan de övergavs. I samband med en omläggning av väg 117 öster om Tjärby kyrka, några kilometer norr om Laholm, genomfördes arkeologiska undersökningar på platsen.
− Gravarna skilde sig dock avsevärt från hur periodens gravskick brukar te sig. På Tjärbygravfältet gravlades 73 kremerade individer – män, kvinnor och barn i alla åldrar – med keramikkärl och med metallföremål av brons och järn. Här upphör dock likheten med periodens typiska västsvenska urnegravar, säger Per Wranning, avhandlingens författare som ledde utgrävningarna.
I inga fall av gravläggningarna i Tjärby hade gravkärlen nämligen fungerat som behållare för de brända benen. I stället har den månghundraåriga gravläggningstraditionen präglats av att ett kärl har följt med på kremationsbålet, där det har spruckit av den höga temperaturen. Därefter har kärldelarna lagts ned ”huller om buller” i graven tillsammans med de brända benen. I vissa fall har även gravgåvor av metall placerats i graven, en praktik som tidigare inte uppmärksammats i regionen.
Gravläggningstradition som förbisetts tidigare
Per Wranning visar i sin avhandling att det finns fler exempel på denna gravläggningstradition i hela södra Halland, som inte forskarna tagit hänsyn till förut. För att finna fler samtida exempel på denna företeelse måste man dock söka sig utåt, närmare bestämt till Fyn, östra Jylland, Bornholm, norra Tyskland och Polen.
Kombinationen med denna sydhalländska gravläggningstradition och för södra Sverige förhållandevis ovanliga kärltyper och metallföremål, samt närvaron av tvåskeppiga långhus i sydligaste Halland är tydliga tecken på långväga, sannolikt vittförgrenade, marina kontaktnät inom Kattegatt, Samsö bält, Stora bält och den södra Östersjöregionen. Tvåskeppiga långhus är väldigt avvikande för perioden i hela Skandinavien, där treskeppiga långhus har varit den allmänt förhärskande byggtraditionen alltifrån äldre bronsålder till yngre vikingatid.
Långväga – och långvariga – kontakter
Per Wrannings slutsats är att detta sammantaget vittnar om inte bara långväga utan även långvariga kontakter, där inte bara föremål utan även viktiga traditioner delats.
− Södra Halland förefaller ha varit ett tredje rum; ett område som har påverkats av omfattande kulturutbyten över långa avstånd och tagit sig an många nya influenser, men samtidigt också omvandlat dem till något eget i en uppblandning mellan inhemska och importerade traditioner, säger han.
Per Wranning bor i Falkenberg och är yrkesverksam vid Kulturmiljö Halland, Stiftelsen Hallands länsmuseers uppdragsarkeologiska avdelning i Halmstad. Han fungerade som projektledare vid undersökningarna av bosättningen och gravfältet i Tjärby under åren 2007 och 2008, i samband med omläggningen av väg 117.
Avhandlingens titel: Tjärby – lokala sedvänjor och långväga kontakter. Förromerskt grav- och byggnadsskick ur ett halländskt perspektiv. Avhandlingen kan beställas från Kulturmiljö Halland via e-post: kansli@kulturmiljohalland.se eller på telefon: 035–19 26 00
Den finns också publicerat digitalt: http://hdl.handle.net/2077/41071
Kontaktinformation: Per Wranning, e-post: per.wranning@kulturmiljohalland.se
