Gråzoner i ersättningen till vanvårdade barn och tvångssteriliserade
Staten tar sitt ansvar och ger ekonomisk ersättning till människor som utsatts för övergrepp. Men det på ytan enkla visar sig vara en komplicerad väv av dilemman och gränsdragningar. Malin Arvidsson granskar i sin avhandling i historia vid Örebro universitet två politiska försök till uppgörelser med det förflutna: ersättningen till tvångssteriliserade och till vanvårdade barn.
– Jag tror att avhandlingen kan fördjupa debatten och att den i ett vidare perspektiv kan stimulera diskussioner om hur man förhåller sig till historiska orättvisor, säger hon.
Till sommaren ska de sista ansökningarna från personer som vanvårdats på barnhem eller i fosterhem vara behandlade av Ersättningsnämnden som haft till uppgift att pröva de ansökningar om ekonomisk ersättning enligt en särskild lag som trädde i kraft 2013.
– Jag har riktat in mig på att studera gränsdragningar och gråzoner och visar att det inte är självklart att ge ekonomisk ersättning. Det är heller inte oproblematiskt att säga att något tillhör historien, säger Malin Arvidsson som undviker att använda uttryck som ”en mörk del av vår historia” eftersom det inte går att exakt säga när historien slutar och samtiden tar vid.
Gränsdragningen ett dilemma
Malin Arvidsson har i sin avhandling studerat och jämfört denna lagstiftningsprocess med en tidigare ersättningslag, den som kom till för att kompensera människor som tvångssteriliserats. Hon har funnit både likheter och skillnader.
– I båda fallen var gränsdragningen ett dilemma, både i tid men också vilka människor som skulle kunna komma ifråga för ekonomisk kompensation.
Lagen om ersättning till tvångssteriliserade omfattade åren 1935 till 1975, den period då de gamla steriliseringslagarna gällde, medan lagen om ersättning till barn som vanvårdats rör tiden 1920 till 1980. Avgränsningen i tid förenar lagarna medan grunden för ersättning skiljer sig åt.
– I Steriliseringsutredningen från slutet av 1990-talet lade man vikt vid att påminna om det historiska sammanhanget medan Barnkonventionen låg till grund för dokumentation av vanvård. Både Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen hade därmed en tydlig normativ hållning hämtad från vår samtid, säger Malin Arvidsson.
Hälften har fått avslag
En likhet är att båda lagarna är av typen ”ex gratia” – av nåd. Staten tar på sig ansvaret att symboliskt kompensera människor som farit illa utan att skulden hos någon motpart prövas.
Malin Arvidsson konstaterar att den typen av lag bygger på politisk vilja och inte ger en stark position för dem som berörs av lagen, de sökande. Den nya möjligheten till ersättning kringgärdades i båda fallen av en rad kriterier. Vanvården skulle till exempel enligt formuleringen vara av ”allvarlig art”.
– Den gränssättningen orsakade mycket diskussion. När den politiska kompromissen nåddes var kriterierna inte helt klara. Men detaljerna i lagens utformning har kommit att spela väldigt stor roll, säger hon. Över hälften av de sökande har fått avslag på sin ansökan.
Journalistiska avslöjande bakom lagarna
En sak som förenar det två lagstiftningarna är på vilket sätt det hamnade på politikernas agenda. I båda fallen handlade det om journalistiska avslöjanden.
– Att be om ursäkt eller ge ersättning kan verka som politikerna agerar spontant, ett självklart svar när missförhållanden uppdagas. Men i själva verket hade berättelserna och de drabbades anspråk på upprättelse funnits där länge.
Malin Arvidsson tar upp två fall från förfluten tid i sin avhandling. Det finns fler som skulle kunna vara aktuella för en liknande process. De finska krigsbarnen är ett exempel.
För mer information kontakta: Malin Arvidsson, 0730-371 274, malin.arvidsson@oru.se
