Prostatacancerbehandling kan ges i högre dos per tillfälle och under kortare period. Trots en kraftig ökning av dosen finns ingen stor skillnad i biverkningarna. För patienten blir behandlingen mycket enklare och sjukvården sparar stora resurser.
En skandinavisk studie har undersökt biverkningar från strålbehandling hos män med mellanrisk prostatacancer. Forskare har jämfört biverkningar från hypofraktionerad strålbehandling (7 tillfällen med hög dos under 2,5 veckor) med en standardbehandling (39 strålningstillfällen med låg dos under 8 veckor), utan att se någon signifikant skillnad i andel biverkningar på urin-, tarm- samt sexuell funktion två år efter behandlingen.
Endast sju behandlingar över två veckor
– Vår studie visar att patienter upplever få och liknande biverkningar som vid standardbehandling, trots en kraftig ökning av dos per behandlingstillfälle, säger Anders Widmark, professor vid Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet och huvudprövare i studien.
– För patienterna skulle det innebära stora fördelar med 7 behandlingar under drygt 2 veckor, i stället för 39 behandlingar under 8 veckor, om effektiviteten är lika bra eller bättre. Dessutom sparar också sjukvården stora resurser.
Nu presenteras tidiga forskningsresultat från den skandinaviska studien HYPO-RT-PC vid det årliga vetenskapliga mötet för American Society for Radiation Oncology’s (ASTRO). Studien är en randomiserad multicenter fas III prövning som utformats för att utvärdera resultaten från så kallad extrem hypofraktionering (E-HF), där strålbehandlingen ges med ett mindre antal höga doser jämfört med konventionell standardfraktionerad (SF) strålbehandling.
Första gången som en kraftigt ökad dos prövas
Tidigare randomiserade studier har bekräftat värdet av ökad stråldos vid SF-behandling av prostatatumörer och potentiella fördelar med större stråldoser i färre fraktioner antas kunna ytterligare öka den terapeutiska effekten för män med prostatacancer. Men hittills kända effekter av hypofraktionering bygger på studier där endast en måttlig ökning av fraktionsdosen till prostatan har använts. I HYPO-RT-PC-studien har för första gången en kraftigare ökning och således ytterligare förkortning av behandlingstiden prövats.
I studien har 1 200 män med mellanrisk (intermediärrisk) prostatacancer undersökts mellan 2005 och 2015. Patienterna randomiserades till antingen standardfraktionering (med 39 behandlingar, 2 Gy/dag till 78 Gy i totaldos till prostatan under 8 veckor) eller extrem hypofraktionering (med 7 behandlingar, 6,1 Gy/dag till totalt 42,7 Gy under 2,5 veckor). Ingen antihormonell behandling gavs.
Biverkningar under de två första åren efter strålbehandlingen analyserades både genom doktors- och patientrapporterade biverkningar på urin-, tarm och sexuell funktion. Symptomen mättes före strålstart, i slutet av behandlingen, och 3, 6, 12, 18 och 24 månader efter strålbehandlingens början.
Uppföljning efter två års forskning
Resultaten som nu rapporteras är baserade på de 866 (av totalt 1200) patienter som nått två års uppföljning i maj 2016. Andelen doktorsrapporterade påtagliga biverkningar vid två år efter behandling skilde sig inte signifikant mellan män som fått antingen E-HF eller SF. Urinbiverkningar rapporterades för 5,4 % av E-HF patienterna och 4,6 % för SF-gruppen (p = 0,59). Tarmbiverkningar rapporterades för 2,2 % i E-HF och 3,7 % i SF (p = 0,20). Impotens vid två år efter behandling var 34 % i båda grupperna, jämfört med 16 % innan strålstart.
Andelen patientrapporterade biverkningar vid två år efter behandling var också lika i de båda grupperna, med inga signifikanta skillnader noterade för urinbesvär (p = 0,17), tarmbesvär (p = 0,12) eller sexuell funktion (p = 0,71).
En del små men statistiskt signifikanta skillnader framkom för vissa specifika patientrapporterade tarm- och urinbiverkningar. Akut urintoxicitet (t.ex. ökad urineringsfrekvens, sveda och trängningar vid urinering), omedelbart efter behandlingsslut var likartad för båda behandlingsgrupperna (27,6 % för E-HF och 22,8 % för SF, p = 0,11) medan akut tarmtoxicitet (t.ex. ökat antal avföringar, slem eller blod i avföringen) vid slutet av behandlingen var högre för E-HF än för SF (9,4 % jämfört med 5,3 %, p = 0,023). Vid ett år efter behandling rapporterade patienter med E-HF behandling endast marginellt fler urinvägsbesvär än SF-patienter för 4 av de 14 symptom som mätts.
– Skillnader i tidiga biverkningar var i viss mån förväntade och är en negativ bieffekt av den korta behandlingstiden vid E-HF. De tidiga biverkningarna är dock oftast av övergående natur, vilket också visade vid 3 och 6 månaders uppföljning då skillnaderna mellan de båda studiearmarna suddats ut, säger Anders Widmark.
I nästa steg planerar forskarna bakom studien att analysera tumöreffekten, mätt som avsaknad av stigande PSA vid 5 år, samt göra en ny uppföljning av biverkningar om ungefär ett år.
Forskningsresultaten presenteras i detalj på ASTROs årsmöte i Boston, USA.
Kontakt:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet
070-584 43 30; anders.widmark@umu.se
Följande sjukhus och forskare har deltagit i studien:
Umeå universitet/Norrlands universitetssjukhus: Anders Widmark, Camilla Thellenberg-Karlsson, Per Fransson och Lars Franzén
Lunds universitet/Skånes universitetssjukhus: Adalsteinn Gunnlaugsson, Elisabeth Kjellén och Peter Nilsson
Sundsvalls sjukhus: Lars Beckman
Länssjukhuset i Kalmar: Magnus Lagerlund
Sahlgrenska akademin/Göteborgs universitet: Jenny Kindblom
Centralsjukhuset i Karlstad: Claes Ginman
Universitetssjukhuset Örebro: Bengt Johansson
Centrallasarettet Växjö: Mihalj Seke
Länssjukhuset Ryhov Jönköping: Kristen Björnlinger
Århus universitetssjukhus: Morten Høyer
