Beröm, frågor, avledning och tillsägelser är olika sätt som personal fostrar barn i förskolan. Tillsägelser är dock vanligare än indirekt vägledning via beröm eller frågor, och tillfällena varierar mellan pojkar och flickor. Det visar Anna Rantala i en avhandling vid Umeå universitet.
– Syftet med min forskning är att fördjupa kunskapen om hur pedagoger i förskolan fostrar barn i en tid när istället lärande står högt i kurs, säger Anna Rantala som själv har en bakgrund som förskollärare.
Anna Rantala har med närmare 40 timmars video dokumenterat arbete på förskolor. Materialet har sedan analyserats utifrån vetenskapliga metoder med fokus på hur personalen verbalt fostrar barnen.
Mer tillsägelser än indirekt vägledning
Totalt finns i materialet över 2 100 vägledande yttranden från personal till barnen. Av dem utgörs mindre än en tredjedel av vad som kan kallas indirekt vägledning såsom beröm, frågor eller avledning. Två tredjedelar av vägledningarna består av direkta tillsägelser. Vägledningen är till stor del envägskommunikation från personalen till barnen.
– Lite överraskande är att andelen envägskommunikation i det undersökta materialet inte har något direkt samband med barngruppernas storlek eller med personaltätheten. Det går på tvärs med vad Skolverket har visat och vad man skulle kunna förvänta sig, säger Anna Rantala.
Könsnormer avgör
Däremot tycks könsnormer ha betydelse för i vilka situationer och på vilket sätt barnen får vägledning. De flickor som får mest vägledning är de som upplevs göra motstånd och argumenterar mycket. Bland pojkarna är det istället de som upplevs som lugna och försynta som får vägledning. Många barn får vägledning under lek men pojkarna får flest tillsägelser då. Flickorna får istället mer vägledning under spel och pyssel och när de ska städa.
Det finns också barn som inte får någon vägledning alls av pedagogerna. Det är barn som följer regler och rutiner och som uppför sig enligt vad könsnormen föreskriver. Den uteblivna vägledningen kan antingen ses som ett slags indirekt belöning eller som att de barnen blir utan bekräftelse.
Synliggör det som sker
– Avsikten är inte att kritisera pedagogerna utan att synliggöra vad som sker i förskolans verksamhet. Något som i sin tur kan ge möjlighet till reflektioner över vilka arbetssätt som är bra och vilka som kan förändras, säger Anna Rantala.
Inriktningen på att studera förskolans roll som fostrare av barnen kan ses mot bakgrund av hur förskolan uppdrag i samhället har förändrats genom åren. Från början var förskolan en välgörenhetsorganisation för att ta hand om och fostra arbetarklassens barn. Idag påminner förskolans uppdrag mer om vanlig skola med tonvikt på lärande. Men förutsättningen för att kunna förverkliga lärandet är ändå att barnen fostras. Uppdraget att fostra är i läroplanen formulerat med honnörsord som demokrati, hänsyn och respekt, vilket kan vara svårt att tolka och omsätta i praktiken.
Anna Rantala är uppvuxen i Sollefteå och bor i Kubbe utanför Örnsköldsvik. Hon är utbildad förskollärare och har arbetat med barn i 16 år.
Avhandlingen: Snälla du! Kan du sätta dig? Om vägledning i förskolan
För mer information:
Anna Rantala
Tel: 090-786 74 96
Mobil: 070-539 60 90
E-post: anna.rantala@umu.se
