Hög dödlighet i bukspottkörtelcancer har föreslagits bero på att den aggressiva tumörformen innehåller mycket bindväv. Mängden bindvävskomponenter stiger i blodet vid denna cancerform, vilket innebär att de skulle kunna användas som markörer vid diagnostik av sjukdomen. Detta visar en ny avhandling från Umeå universitet.
Diagnostiken och behandlingen har förbättrats vid de flesta vanliga cancersjukdomar, såsom bröstcancer, prostatacancer och tjocktarmscancer. Däremot är bukspottkörtelcancer, även kallad pankreascancer, fortfarande mycket svårt att diagnosticera tidigt och att bota. De allra flesta patienter är symtomfria fram till dess att cancersjukdomen spridit sig i kroppen och inte längre är botbar. Det saknas både effektiva behandlingsmetoder och metoder för att upptäcka sjukdomen tidigt och förutspå prognosen för individuella patienter.
– Elakartade tumörer består inte enbart av cancerceller och är i högsta grad beroende av sin omgivning. Den så kallad mikromiljön vid bukspottkörtelcancer är speciell eftersom det i dessa tumörer finns ovanligt mycket bindväv i relation till cancerceller. Detta har föreslagits bidra till att tumörerna är så pass aggressiva och svåra att bota, säger Oskar Franklin, som är doktorand vid Institutionen för perioperativ och kirurgisk vetenskap.
Analyserade blodprov
Tillsammans med forskarkollegor har Oskar Franklin analyserat blodprover från bukspottskörtelcancerpatienter och jämfört mot friska individer. Forskarna mätte förekomsten av fyra olika proteiner samt kolhydratkedjan hyaluronan och jämförde med andra biomarkörer som produceras av cancercellerna. Syftet var att undersöka om komponenter från bindvävsreaktionen i bukspottkörtelcancer kan användas som biomarkörer för diagnostik och prognosbedömning.
– Resultaten visar att nivåer av bindvävskomponenter stiger i blodet vid pankreascancer och att höga nivåer är relaterade till en sämre prognos. Den komplexa mikromiljön avspeglas i blodproverna och vår förhoppning är att dessa markörer, i kombination med markörer som härrör från cancerceller, kan nyttjas vid diagnostik och monitorering av sjukdomen. Men det är viktigt att betona att det krävs fler och större studier för att säkert veta om dessa bindvävskomponenter har en klinisk nytta som biomarkörer, säger Oskar Franklin.
Bindvävsprotein stimulerar tumörtillväxten
Oskar Franklin har också undersökt hur bindvävskomponenter påverkar cellbeteende i cellodling. Han har analyserat uttrycket av bindvävskomponenter och dess cancercellreceptorer i tumörvävnad från patienter som opererats vid Norrlands Universitetssjukhus. Cellodlingsstudierna visade att ett av dessa bindvävsproteiner, typ IV kollagen, produceras av cancerceller och stimulerar deras egen tillväxt, överlevnad och migration. Men när uttrycken av typ IV kollagen undersöktes i bortopererad tumörvävnad var sambanden det motsatta, vilket antyder att nedbrytningen av bindvävskomponenter kan vara det som gynnar cancercellerna. Tidigare kliniska studier där man försökt minska bindvävsreaktionen i pankreascancerpatienter med antikroppsbehandling har oväntat nog gett sämre överlevnad.
– Resultaten belyser komplexiteten i dessa tumörer och att vissa bindvävskomponenter tycks hämma cancercellerna, vilket betyder att cancerbehandling inriktad mot bindväven måste vara selektiv, säger Oskar Franklin.
Mikro-RNA kan inte utnyttjas för tidig diagnostik
I avhandlingens sista delstudie fokuserade Oskar Franklin på mikro-RNA, vilka är små molekyler som reglerar gener. Här undersöktes förekomsten i blodet hos bukspottskörtelpatienter som lämnat blodprover innan de fick sin diagnos vid hälsoundersökningar kopplade till Västerbottens Interventionsprogram. På så vis kunde forskarna gå bakåt i tiden för att undersöka om mikro-RNA i blodet kan nyttjas för tidig diagnostik.
– Mikro-RNA-nivåer kan liknas vid ett fingeravtryck från cancercellerna som är mätbart i blodprover. Vi såg att blodprovsnivåer av flera mikro-RNA är påverkade hos patienter med bukspottkörtelcancer vid tidpunkten för diagnos. Men när vi gick bakåt i tiden genom att analysera uttrycket i blodprover tagna åren innan diagnos fann vi inga sådana förändringar. Vi tror att antingen så uppstår dessa mikro-RNA förändringar sent i förloppet, eller så utvecklas tumörsjukdomen snabbare än vad man tidigare trott, säger Oskar Franklin.
Oskar Franklin är född och uppvuxen i Umeå och tog läkarexamen 2014. Doktorandstudierna påbörjades under läkarutbildningen. Oskar arbetar för närvarande som AT-läkare vid Norrlands Universitetssjukhus.
För mer information:
Oskar Franklin, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap
Telefon: 090-785 6985
E-post: oskar.franklin@umu.se
Avhandlingen: Stromal components and microRNA as biomarkers in pancreatic cancer (Svensk titel: Stromala komponententer och mikroRNA som biomarkörer vid cancer i bukspottskörteln)
