Medvetande kan beskrivas som upplevelse, att inte bara registrera något, utan inse att det är just det man gör. Men är medvetandet sammansatt av atomer? Eller helt skilt från det fysiska? Och varför har vi ett medvetande? Frågan har ställts i flera hundra år utan att få något svar.
De senaste 20 åren har medvetandeforskningen kretsat kring tre ord:
The hard problem. Det svåra problemet.
Orden uttalades från en scen i en hörsal i University of Arizona i USA i april 1994. Där stod David Chalmers, då en långhårig, okänd filosof från Australien. Han var den tredje talaren på världens första vetenskapliga konferens om medvetandet. David Chalmers beskrev de enkla problemen: hur minnen lagras, vilka delar i hjärnan som styr de olika sinnena, hur smärta transporteras i nervsystemet. Allt det här är väldefinierade, ”enkla” problem som går att lösa.
Men varför upplever vi smärta? Varför upplever vi någonting över huvud taget? Hur går det till? Det var det här David Chalmers kallade ”Det svåra problemet”.
Vilken forskare vill inte anta en sådan utmaning?
Tjugo år senare, i mars 2014, stod David Chalmers, nu en av stjärnorna på medvetandeforskningens himmel, på en annan scen och höll ett TED-talk där han beskrev medvetandet som en inre film. Men något svar på frågan varför medvetandet finns, eller hur det uppstår, hade varken han eller någon annan forskare kommit fram till.
Medvetandet rör många forskningsområden
Forskningen om medvetande närmar sig ofta religion, och handlar så gott som alltid om tro – än så länge.
De forskare som studerar medvetandet tillhör alla möjliga discipliner: filosofer, psykologer, psykiatriker, läkare, neurobiologer, fysiker, matematiker. Vissa närmar sig frågan genom att studera hur hjärnan fungerar, alltså genom de enkla problemen. Andra använder sig av introspektion och går direkt på det svåra problemet.
Filosofi eller neurovetenskap
– Ofta skiljer man mellan filosofiska och neurovetenskapliga teorier, säger Paavo Pylkkänen, lektor i teoretisk filosofi vid Institutionen för biovetenskap vid Skövde Högskola.
Neurovetenskapen har utvecklat metoder för att kunna mäta olika processer i det som tillsammans bildar en helhetsbild av medvetandet, så kallade neurala korrelat.
Inom filosofin finns flera så kallade dualistiska teorier som går ut på att medvetandet, på något sätt, är skilt från det fysiska. Teorierna skiljer sig åt i beskrivningen av hur stor del av medvetandet som är icke-fysisk. Den stora frågan är då om medvetandet kan leva vidare när kroppen dör.
– En teori som är stark nu kallas substance dualism där en stor del av medvetandet är icke-fysisk, säger Paavo Pylkkänen. Då tänker man sig att även om den fysiska kroppen upphör så kan medvetandet leva vidare.
Panpsykism
Andra teorier, som panpsykismen, menar att medvetande finns överallt, i minsta atom. Allting består ju av atomer, ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt. Den mest kände förespråkaren för den här teorin är Thomas Nagel, en amerikansk filosof som har gett medvetandet en kosmisk mening när han beskrev det som universums sätt att betrakta sig självt.
Panpsykismen, att allting har ett medvetande, är en av de två teorier som David Chalmers tar upp under sitt TED-talk. Han beskriver medvetandet som en anomali, någonting som inte passar in i de vetenskapliga förklaringsmodeller vi har. Därför behövs radikala idéer, sådana som till en början kan tyckas galna. Förutom panpsykismen nämner David Chalmers tanken att medvetandet är en av universums fundamentala byggstenar, som tid, rymd och massa.
”Än vet vi inte hur lagarna som styr medvetandet ser ut, men vi letar efter dem.”
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
