Kameran visar treåringens sätt att se på världen

Barnen använder kameror på ett väldigt annorlunda sätt mot vad vuxna gör. De använder den inramande kapaciteten i kameran, framingen, och med den ser de världen.

– De tar inte i första hand fotografier, utan kameran erbjuder dem en möjlighet att upptäcka världen på ett annat sätt. En seendeapparat kallar jag den, säger Lena O Magnusson, forskare vid Högskolan i Gävle.

Hon har sett att barnen har ett etiskt närmande, att de ofta frågar varandra; Får jag ta en bild av dig?

– De vuxna frågar barnen om andra saker, men de har glömt att fotograferandet också är en del av något man skulle fråga om lov om.

Bild från skötbordet
Hon ger ett annat exempel där ett barn tar bilder som visar hur pedagogen byter blöja på honom.

– Han visar hur det faktiskt är att ligga där på skötbordet. Om man ser det så kanske man tänker att man i större utsträckning skulle byta blöja på barnet när han står.

Lena O Magnusson upptäckte också att barnen använder kameran som ett estetiskt verktyg och att de upptäcker vissa saker i världen som hon tror att de kanske inte skulle ha upptäckt annars. Ett exempel är ett barn som upptäcker ett rönnbärsträd. Inramningen gör att trädet tilltalar honom och det framträder på ett sätt som något han inte riktigt sett förut.

– De visar genom kameran sådant som de tycker om eller intresserar sig för. Det är som att kamerorna visar vägen för något vi inte vet.

Rätten att se tillbaka 
Det finns en dominerande blick i förskolan och den går från vuxna till barn. Genom att ge barnen kamerorna så tittar de tillbaka på de vuxna.

– Barnen returnerar blicken och får rätten att se tillbaka.

Lena O Magnusson tänker att barnen skulle kunna leda det fotografiskt dokumenterande arbetet i förskolan. Att barnens bilder och deras fotograferande skulle kunna synliggöra perspektiv i barns liv som vi vuxna inte vet något om och som förskolan skulle kunna ha nytta av.

– Pedagoger kan ha nytta av att få syn på vad som är möjligt för barn att göra.

Att erbjuda en röst 
Hon vill fortsätta sin forskning genom att följa en förskola som låter barnen använda kameror. Det handlar om att titta på lärande och utveckling och kanske är det så att barnen kan visa på annat lärande.

– Om vi följer deras fotografier, så kan de kanske visa på saker, t ex om någon är ojust som de inte kan sätta ord på.

– Jag tänker att kamerorna kan erbjuda en röst, visuell röst, som de inte har tillgång till annars.

Lena O Magnusson försvarar sin avhandling ”Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser” fredag den 6 oktober kl 13.00 i aulan på Högskolan för design och konsthantverk, Konstbiblioteket, Kristinelundsgatan 6-8 i Göteborg

Kontakt: Lena O Magnusson, universitetsadjunkt i bildpedagogik vid Högskolan i Gävle, tel: 076-213 27 76, e-post: lena.o.magnusson@hig.se