Kvinnor med östrogenreceptor-positiv bröstcancer har en betydande risk för återfall så långt som 20 år efter diagnos, visar en ny studie. Läkare och patient bör därför diskutera om hormonbehandlingen ska förlängas för att minska återfallsrisken, menar forskarna.
Ungefär 80 procent av alla bröstcancrar är hormonkänsliga vilket innebär att de är beroende av kvinnliga könshormoner, framför allt östrogen, för att växa. Vid så kallad östrogenreceptor-positiv (ER-positiv) bröstcancer ges vanligen fem års hormonbehandling med aromatashämmare eller tamoxifen.
Det är den standard som etablerades av Svenska Bröstcancergruppen i mitten av nittiotalet baserad på en svensk studie. Sedan några år tillbaka har patienter med extra hög återfallsrisk erbjudits tio års hormonbehandling.
Återfall långt efter avslutad hormonterapi
Den aktuella studien har genomförts av forskare från den globala forskningsorganisationen Early Breast Cancer Trialists’ Collaborative Group, EBCTCG, som består av drygt 600 forskare över hela världen, bland annat från Karolinska Institutet och andra svenska institutioner.
Syftet var att undersöka hur stor återfallsrisken är hos kvinnor med ER-positiv bröstcancer upp till 20 år efter diagnos. Forskarna analyserade data från 88 tidigare genomförda randomiserade kliniska prövningar med närmare 63 000 patienter som alla fått hormonterapi i fem år och var fria från cancer när behandlingen avslutades.
– Återfallsrisken för dessa kvinnor visade sig vara betydligt mer ihållande än vad vi hade förväntat oss, även hos kvinnor med relativt god prognos från början. För ett stort antal kvinnor återkom cancern och spred sig till andra ställen i kroppen upp till 15 år efter avslutad behandling, det vill säga 20 år efter diagnos, säger Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska Institutet, överläkare vid Radiumhemmet och vice ordförande för EBCTCG varifrån studien utgår.
Risk kopplad till tumörens storlek
Risken för återfall var direkt kopplad till den ursprungliga tumörens storlek och hur många lymfkörtlar som cancern spridit sig till. Högst risk för återfall med spridd cancer, cirka 40 procents risk över en 15-årsperiod, hade kvinnor med stora tumörer och fyra eller fler cancerdrabbade lymfkörtlar. För kvinnor med mycket små tumörer och friska lymfkörtlar var den 15-åriga risken runt tio procent.
Cirka 9 000 kvinnor får årligen en bröstcancerdiagnos i Sverige och globalt är bröstcancer den vanligaste cancerdiagnosen med 1.6–1.7 miljoner nyinsjuknade varje år. Var åttonde till var nionde kvinna i västvärlden och i Sverige riskerar att under sin livstid utveckla bröstcancer.
Tidigare studier har visat att fem års behandling med tamoxifen minskar antalet återfall med hälften under själva behandlingsperioden och med nästan en tredjedel under de nästföljande fem åren. Aromatashämmare, som endast ges till kvinnor efter menopaus, är ännu effektivare. Nyare studier pekar på att tio års hormonbehandling skulle minska risken ytterligare.
Hormonbehandlingarna ger sällan allvarliga biverkningar, men aromatashämmare kan öka risken för led- och muskelbesvär och benskörhet, medan tamoxifen ger en något ökad risk för blodpropp och i mycket sällsynta fall kan ge upphov till cancer i livmoderslemhinnan.
Klimakterieliknande besvär
Tamoxifen och aromatashämmare anses ibland kunna påverka kvinnornas livskvalitet genom att ge liknande besvär som vid inträdet i klimakteriet. Vissa av dessa besvär är svåra att påvisa i så kallade placebokontrollerade studier.
Våra resultat visar att hormonkänslig bröstcancer bör resultera i en diskussion där den behandlande läkaren och patienten tillsammans väger nyttan mot riskerna av att fortsätta den hormonella behandlingen, säger Jonas Bergh.
Forskningen finansierades av bland andra Cancer Research UK, the British Heart Foundation, och the Medical Research Council, UK. Inga kommersiella företag har sponsrat studien.
Studien: 20-Year Risks of Breast-Cancer Recurrence after Stopping Endocrine Therapy at 5 Years. Hongchao Pan, Richard Gray, Jeremy Braybrooke, Christina Davies, Carolyn Taylor, Paul McGale, Richard Peto, Kathleen I. Pritchard, Jonas Bergh, Mitch Dowsett & Daniel F. Hayes. The New England Journal of Medicine, online 9 november 2017.
Kontakt: Jonas Bergh,Jonas.Bergh@ki.se
