100 år efter Spanska sjukan – så kan vi skydda oss mot nya epidemier
De flesta nya sjukdomar i världen är zoonotiska – alltså sjukdomar som kan smitta mellan människa och djur. För att skydda oss mot epidemier måste vi utgå från att människors och djurs hälsa är nära sammanflätade, enligt en rapport från Uppsala Health Summit om hur mänskligheten ska hantera hoten från nya epidemier.
Utan bättre samarbete och förankring av smittskyddsplaner på global och lokal nivå kommer vi även i framtiden ha svårt att skydda oss mot epidemier. Därför är det viktigt att agera innan en ny epidemi bryter ut. Det var en av slutsatserna under toppmötet Uppsala Health Summit i december 2017.
– Och det är under perioder av relativt lugn som viktiga samarbeten måste etableras och underhållas för att kunna mobiliseras och fungera effektivt vid infektionsutbrott, menade många experter under mötet.
180 experter från 29 länder träffades för att diskutera hur veterinärer, folkhälsoexperter, läkare, biologer, ekologer och samhällsvetare ska bli bättre på att analysera behov och planera och utvärdera insatser tillsammans, i ett så kallat One Health-perspektiv. One Health-perspektiv utgår ifrån att människors och djurs hälsa är nära sammanflätade.
Smittor korsar artbarriärerna
Trots stora framsteg för hälsotillståndet i världen fortsätter infektionssjukdomar att utgöra ett stort hot. 75 procent av alla nya sjukdomar är zoonotiska, alltså sjukdomar som kan smitta mellan människa och djur.
– Många av de farligaste smittorna korsar ständigt artbarriärer. Dessutom har vårt moderna resande och handeln röjt undan naturliga geografiska hinder. Nyckeln till att hantera många hot mot hälsan är att human- och veterinärmedicinen, samt närliggande discipliner, måste arbeta mycket närmare varandra, säger Jens Mattsson, generaldirektör vid SVA, som är en av Uppsala Health Summit partners.
Engagera lokalsamhället
Ebola-utbrottet i Västafrika 2014 visade vikten av att engagera lokalsamhällen i ett tidigt skede och utveckla insatser i nära samarbete med dem för att bygga på strukturer och traditioner som redan finns. Ett land eller lokalsamhälle med god beredskap att hantera vanliga sjukdomar, som malaria och tuberkulos är väsentligen bättre rustat för att även hantera nya och plötsliga infektionsutbrott.
* Utveckla fungerande samarbeten under lugnare perioder och underhåll dessa, ta tillvara lokala befintliga strukturer. * Utveckla möjligheterna att samverka kring Big Data för att bättre förstå spridning samt planera och stödja utvecklingen för bättre och mer tillgänglig diagnostik. * Utveckla nytänkande kring finansieringsmekanismer som stöder innovation. * Verka för att beslutsfattare tar de hållbara utvecklingsmålen på stort allvar. * Utveckla förståelsen för hur vi alla kan bidra till att minska hoten genom att värna vår miljö och djurens och människors hälsa.
Ämnen som diskuterades under mötet var zoonotiska sjukdomar i djurbesättningar, lokalsamhällens motståndskraft mot infektionsutbrott, effektiv diagnostik, säkra vacciner och läkemedel, innovationer och Big Data, policy och riktlinjer, rätt prioriteringar samt livsmedelssäkerhet med hjälp av modern DNA-teknik.
Rapporten:
Tackling Infectious Disease Threats; Prevent, Detect and Respond with a One Health Approach
Läs mer:
Uppsala Health Summits webbplats
Kontakt:
Kerstin Stewart, biträdande projektledare för Uppsala Health Summit, 070-425 01 38
Spanska sjukan, också kallad spanskan, var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som spreds över hela världen i slutet av och strax efter första världskriget. Dess ursprung är okänt. De flesta dödsoffer var unga vuxna, vilka i övrigt var friska; i normala influensaepidemier är det istället barn, gamla och personer med försvagat immunförsvar som drabbas hårdast. Pandemin varade mellan mars 1918 och juni 1920 och nådde såväl Arktis som avlägsna öar i Stilla havet. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog, vilket gör Spanska sjukan till den pandemi som skördat flest liv i mänsklighetens historia på så kort tid. Antalet döda motsvarar 3-6 procent av världsbefolkningen, som då bestod av 1,6 miljarder människor. Uppskattningsvis infekterades 500 miljoner, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor. Av dem som fick diagnosen dog minst 2,5 procent, vilket kan jämföras med mer normala influensaepidemier där högst 0,1 procent dör. Källa: Wikipedia
