Vårdpersonalens dilemma kring beslut att inte återuppliva
I samband med beslut att inte återuppliva patienter som får hjärtstillestånd uppkommer ofta etiska frågeställningar. Sjuksköterskor och läkares olika perspektiv står ibland i konflikt, enligt en avhandling från Uppsala universitet. Och det kan leda till frustration.
När en patient är så sjuk att hjärt-lungräddning skulle göra mer skada än nytta fattas ibland ett så kallat ”Ej HLR-beslut”. Ibland kommer besluten väldigt sent, kanske inte förrän hjärt-lungräddning redan påbörjats. Ibland är de otydliga, ibland motsägelsefulla. Att ge HLR till en patient i slutskedet av sin cancer kan också upplevas som motsatsen till god omvårdnad och det kan orsaka moralisk stress hos vårdpersonalen.
I en ny doktorsavhandling från Uppsala universitet har Mona Pettersson undersökt de kliniska och etiska perspektiven på Ej HLR-beslut inom cancervården.
Läkaren fattar ofta besluten sent
Ur läkarens perspektiv så finns det ofta hopp för patientens överlevnad långt in i sjukdomsförloppet och de väljer ibland att inte informera patienten när beslutet väl fattats. Ofta med patientens bästa i åtanke. De vill låta dem behålla hoppet så länge som möjligt. Läkare fattar ofta besluten sent. Ibland inte förrän samma dag som patienten avlider. Om beslutet tas när hjärtstilleståndet är nära kan det i sig vara ett hinder för att informera patienten.
Sjuksköterskor har nära och daglig kontakt med sina patienter. Om patienten, och kanske också anhöriga, är informerade om beslutet kan sjuksköterskan ge extra stöd och svara på frågor från patienten och familjen. Sjuksköterskor önskar ibland att läkare fattar Ej HLR-besluten tidigare så att de ges möjlighet att stötta patient och/eller anhöriga.
Informationen ska individanpassas
Patienten har rätt till information och delaktighet i sin behandling enligt Patientlagen. Men både Patientlagen och Socialstyrelsens föreskrifter säger att informationen ska anpassas till individen. Läkare och sjuksköterskor har ett ansvar att hantera beslut och information med patientens bästa i åtanke – till exempel att inte informera om det kan göra mer skada än nytta. Det säger riktlinjer från Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening och HLR-rådet.
Svårigheten ligger i att bedöma om informationen gör mer nytta än skada för patienten och de anhöriga och här är sjuksköterskornas och läkarnas perspektiv olika.
På många hematologi- och onkologiavdelningar finns erfarenheter av problematiken kring Ej HLR-besluten. Majoriteten av de sjuksköterskor och läkare som deltagit i Mona Petterssons forskning tycker att det är viktigt att patienter eller anhöriga är informerade om, och delaktiga i, beslutsfattandet. Men det är inte så många som tror att det kan bli verklighet på deras arbetsplats.
Viktigt förstå varandras perspektiv
Avhandlingen visar att det är viktigt för sjuksköterskor och läkare att förstå varandras perspektiv. Att vårda sin etiska kompetens, och att kommunicera interprofessionellt, är viktigt för att undvika konflikter.
– Sjuksköterskor och läkare har ett gemensamt ansvar att kommunicera med varandra. För en gemensam förståelse behöver de få insyn i varandras perspektiv på Ej HLR-beslut, säger Mona Pettersson.
Hon hoppas att hennes forskning ska leda till gemensam förståelse mellan sjuksköterskor och läkare och till att patienter ska få samma information från alla parter och en säkrare vård i livets slut.
Kontakt:
Mona Pettersson, institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Centrum för forsknings- & bioetik, mona.pettersson@pubcare.uu.se
Avhandlingen:
COMPETENCE AND COMMUNICATION: Do Not Resuscitate Decisions in Cancer Care, Uppsala (Acta Universitatis Upsaliensis, 2018)
