Raderingspoesi – en litterär återbruksteknik

Raderingspoesi, eller Erasure Poetry som är den amerikanska och mer vedertagna benämningen, handlar om poetiska verk som tillkommit genom ett konkret återbruk av texter som genomgått någon form av raderingsprocess.

– Det rör sig om litteratur som skapats med hjälp av verktyg som symaskiner och knivar, snarare än genom skrift producerad av sådant som pennor, skrivmaskiner eller tangentbord. Det är, kort sagt, en litterär metod som går ut på att skriva genom andra, säger Lisa Schmidt, som forskar vid Institutionen för litteratur, idéhistoria & religion på Göteborgs universitet.

I skärningspunkten mellan litteratur och bildkonst

Hennes avhandling Radera – tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker ger en bred överblick och djupgående analyser av en hittills marginaliserad tradition som befinner sig i skärningspunkten mellan litteratur och bildkonst. Fokus ligger på verk från sent 1960-tal fram till idag, av poeter och konstnärer från såväl Nordamerika och Asien som Sverige och andra europeiska länder.

Denna samtida experimenterande poesiform placeras i en historisk kontext vilket synliggör det poetiska återbrukets långtgående rötter, som sträcker sig ända till antiken. Här aktiveras även frågor om originalitet, plagiat, intertextualitet, appropriering, censur och poetisk aktivism vid sidan av analyser som fokuserar på hur olika mediala former, material och tekniker integreras och används som betydelsebärande komponenter.

Återvinning populärt idag

– Återvinning i olika former utgör en viktig del av vår samtid, inte minst utifrån en miljömässig horisont.

Även på den kulturella arenan är återbruk väl implementerat, menar Lisa Schmidt. Filmatiseringar av böcker, datorspelversioner av filmer eller tonsättningar av dikter är bara några exempel på det kulturella återbruk som dagligen omger oss. Dessa omarbetningar aktualiserar ofta äldre verk genom tillförandet av samtida reflektioner och perspektiv vilket ger verken nytt liv.

– Vad som skiljer raderingspoesi från mer etablerade former av återbruk är framförallt det materiella förfarandet. Att exempelvis skära sönder en bok kan te sig som en våldsam, kanske till och med förbjuden, aktion. Men jag lyfter dessa metoder till diskussion och visar hur spåren av de materiella ingreppen kan läsas som poetiska element.

En poesiform där ord möts över tid och rum

I avhandlingen analyseras en poesiform där textmediets gränser utmanas men också vad som sker i mötet mellan texter som agerar i och på varandra. Med blicken riktad mot visuellt ikoniska aspekter (det vill säga betydelsebärande element som uttrycks genom visuella medel) undersöks kommunikationen mellan de olika textlagren i raderingspoesi.

Till sin hjälp har Lisa Schmidt utvecklat begreppet dialogisk ikonicitet som pekar på förekomsten av dialogiska relationer mellan det verk som raderas och det som raderar och som kan utläsas i raderingspoemets visuella skikt.

– Härigenom synliggörs dialoger mellan litterära verk, dialoger som sträcker sig över både tid och rum och som artikuleras med långt mer än bara ord.

Avhandling:

Radera – tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker

Fotnot:

Lisa Schmidt har tidigare utkommit med diktsamlingen Kärrmunsblomma, eller berättelsen om hur fadern försvinner i en symbolisk trädgård (Bladstaden, 2007) samt barndiktboken Plocka bumlingbaluns (Bladstaden, 2011).

Kontakt:

Lisa Schmidt, Institutionen för litteratur, idéhistoria & religion, Göteborgs universitet, lisa.schmidt@lir.gu.se