Ungdomars självmord är ofta spontana och impulsiva, och skulle kunna förhindras om den unga inte hittar någon farlig plats utomhus. Rätt utformning av den byggda miljön är därför en mycket viktig faktor för att motverka självmord.
Chalmersforskaren Charlotta Thodelius kombinerar sociologi och kriminologi med arkitektur och har ägnat sin avhandling åt att undersöka hur skador drabbar ungdomar upp till 19 år, och hur den byggda miljön påverkar dessa skador. Hon har gjort tre delstudier: om olyckor i bostadsmiljön, risken för våldsskador i skolan, och platsens betydelse i suicidala situationer.
Ungas självmord skiljer sig ofta från vuxnas
Självmord är globalt den näst vanligaste dödsorsaken bland ungdomar. Deras självmord skiljer sig ofta tydligt från vuxnas när det gäller graden av planering och beslutsamhet.
– Jag har kommit fram till att ungdomar begår en annan typ av suicid än vuxna, säger Charlotta Thodelius. Ungdomar är spontana och handlar väldigt impulsivt. De vill egentligen inte dö, men de vill att nånting ska sluta. De kan ha mått dåligt länge, men den utlösande faktorn kan ofta vara orsaker som vi vuxna kan tycka är triviala. Att man gör slut med flickvännen, bråkar med föräldrarna, misslyckas på ett prov eller utsätts för skitsnack mellan tjejer.
– Om man jämför med suicid bland vuxna sker de på mer traditionella sätt. De är mer välplanerade – man betalar räkningarna, skickar brev och väljer plats för att inte bli hittad; man går långt ut i skogen eller hyr ett hotellrum.
Tillgång till plats kan vara avgörande
Hon menar att man bör förstå suicidsituationen för unga som ett sätt att hantera motgångar, där det kan bli avgörande om personen har enkel tillgång till en dödlig plats eller inte. Unga söker sig främst till ödsliga men lättillgängliga platser som de känner till väl och som ligger nära de områden där de brukar vara i vardagen.
Om det finns hinder för att ta sitt liv på sådana platser så är chansen stor att personen inte har någon plan B utan ger upp försöket, kommer ur sin akuta kris och inte gör något nytt försök att begå självmord. Tidigare forskning, främst i USA, har visat att antalet självmord går ner när man sätter upp hinder vid så kallade hotspots – platser där många tar sitt liv – utan att åtföljas av ett ökat antal på andra platser i staden.
– Därmed finns det goda skäl att modifiera den byggda miljön vid hotspots, och försöka undvika att skapa nya hotspots vid stadsutveckling, säger Charlotta Thodelius. Det kräver engagemang från ingenjörer, stadsplanerare och arkitekter.
Flera aktörer måste samverka
En svårighet är att ingen riktigt äger frågan, som fordrar samverkan mellan flera skilda aktörer: förutom från samhällsbyggnad till exempel från blåljuspersonal, psykiatri, kommun, Trafikverket och Banverket.
– Dessa grupper måste prata med varandra, och verkligen analysera varje hotspot individuellt för att kunna ta fram bra åtgärder. Standardlösningar funkar dåligt, till exempel inglasning av varje järnvägsperrong vilket man har gjort på vissa tågsträckor i Japan. Det finns goda lokala exempel där man har skapat den samverkan som behövs, men det sker inte på ett systematiskt sätt i samhället.
Dessutom är det viktigt att åtgärder görs utan att störa platsens ursprungliga och vardagliga funktion, och dess trivsamhet. Trevliga platser där många människor vistas blir sällan hotspots. Och vid stadsutveckling gäller det att undvika att skapa farliga platser i ödsliga ”ingenmansland” där stadsbebyggelsen inte riktigt hänger ihop; miljöer där det inte blir naturligt för människor att vistas.
– Det bästa är förstås att ha med dessa perspektiv redan i planeringsstadiet för nya byggnader och stadsdelar, säger Charlotta Thodelius. Efterhandskonstruktioner är svårare, men även befintliga hotspots går oftast att göra säkrare med bibehållen trivsamhet och funktionalitet.
Hon har sett många exempel – både bra och dåliga
– Ett problematiskt exempel är en bro där man har satt upp ett fult nät, som lätt kan stigmatisera platsen och göra att allmänheten undviker den. Ett bra exempel är en annan bro, där man i stället satte upp ett stängsel som kläddes med växter och blommor. Det stigmatiserar inte platsen på samma sätt genom att basunera ut ”suicidprevention”, utan kan lika gärna uppfattas som en åtgärd för att göra platsen trevligare.
En delstudie om våldsskador i skolan visar att en nyckelfaktor för att minska riskerna är att balansera vuxennärvaro och vuxenfrihet på ”icke ägda” platser, så som korridorer, uppehållsrum och toalettcentraler, där de flesta våldshändelserna sker. Charlotta Thodelius menar att många skolor har för stor separation mellan lokalerna för lärare och elever, vilket skapar för lite naturlig kontakt mellan vuxna och ungdomar.
En annan delstudie, om olyckor i bostadsmiljön, visar att det främst är trappuppgångar i flerfamiljshus och gårdsytor i närheten av bostaden som skulle gynnas av ett förebyggande arbete med inriktning mot designfrågor för att minska skadehändelser.
Doktorsavhandlingen vid Chalmers institution för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik är en del i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om skadehändelser i hem- och boendemiljöer, Riskgruppanalys och fallstudier av olika skadehändelser i hem- och boendemiljö.
Avhandlingen
Rethinking Injury Events. Explorations in Spatial Aspects and Situational Prevention Strategies.
Kontakt:
Charlotta Thodelius, avdelningen för byggnadsdesign, institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers, chatho@chalmers.se,
