I Sverige har vårdpersonal begränsad rätt att ge somatisk vård till en person som inte vill ha hjälp – även om patienten på grund av fysiska eller psykiska funktions-nedsättningar saknar förmåga att förstå behandlingens innebörd. Ny forskning pekar på vikten av att bibehålla den lagstiftning som ger alla rätt att säga nej till vård.
I en jämförande studie mellan svenskt, engelskt och ryskt rättssystem studeras vårdpersonalens rättsliga rörelseutrymme och hur det hanteras i de olika länderna.
– I Sverige får hälso- och sjukvården inte tvinga på patienterna en behandling i somatisk vård som den inte vill ha. Om man ska följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, krävs det att patienten har makten över sin behandling. I den meningen är den nuvarande svenska lagstiftningen oproblematisk.
– I England och i Ryssland är det möjligt att tvinga patienten till somatisk vård på grund av nedsatt beslutsförmåga i större utsträckning, säger Yana Litins’ka, forskare i medicinsk rätt vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet.
Yana Litins’ka har nyligen lagt fram sin avhandling: Assessing capacity to decide on medical treatment: On human rights and the use of medical knowledge in the laws of England, Russia and Sweden.
Mot FN:s konvention
I avhandlingen analyseras rättigheter och skyldigheter för patienter och vårdpersonal i Sverige, England och Ryssland, utifrån konventioner från FN och Europarådet. Tolkningen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning visar att en ogiltigförklaring av patientens vilja på grund av nedsatt beslutsförmåga strider mot fler av rättigheterna i konventionen: rätten till icke-diskriminering, rätten till rättskapacitet på lika villkor som andra och rätten till privatliv.
Det finns en stark betoning på kravet att staterna ska se till att man kan utreda patientens vilja, stödja patienten, anpassa och göra sjukvården tillgänglig för patienter med olika förmågor.
Rätten till sin egen kropp
Sedan 2015 finns en statlig utredning (SOU 2015:80), som föreslår en ändring av lagstiftningen. Den skulle innebära att vårdpersonalen får större rättigheter att bedöma om en patient är kapabel att förstå vilken vård den behöver och kan fatta beslut om den. Yana Litins’kas slutsats är att ändringen skulle försämra patienternas rättigheter till sin egen kropp och strida mot FN:s konvention.
– Kravet på samtycke till medicinsk behandling är grundläggande inom sjukvården. Den innebär att patienten ska kunna vägra att ta emot medicinsk behandling även om det kan innebära fara för dess eget liv eller hälsa. Inom psykiatrin finns möjligheten att tvångsvårda patienter som bedöms vara en fara för sig själv eller andra. Men kravet på att patienten godkänner behandlingen gäller också somatiska, kroppsliga sjukdomar och tillstånd, säger Yana Litins’ka.
Som exempel nämner hon demenspatienter som inte vill ta sin medicin, kvinnor med komplicerade graviditeter där vårdpersonalen gör bedömningen att kejsarsnitt krävs för att rädda barnet men kvinnan säger nej, eller cancerpatienter som vägrar fortsätta sin behandling.
Det är en komplicerad fråga, tycker Yana Litins’ka.
Oklara kriterier för när beslutsrätt hävs
– Självklart vill vårdpersonalen ge sitt yttersta för att hjälpa och rädda och vårda så mycket som möjligt. Men frågan är om en läkare verkligen kan och behöver bedöma om en patient har förmågan att fatta beslut eller inte. Människor tar till sig information på många olika sätt, och har lika många sätt att uttrycka vad de vill. Det vore rimligare om till exempel socionomer kan vara de som samtalar med patienterna, för att kunna få fram vad patienten egentligen har förstått och vad patienten vill, säger Yana Litins’ka.
Avhandlingen visar att i de engelska och ryska rättssystemen kan nedsatt beslutsförmåga leda till att patientens beslut upphävs. Men kriterierna för bedömningen är till viss del är oklara och tillämpningen skiljer sig åt från fall till fall. Förmågan att förstå information tolkas ibland som förmågan att förstå innehållet av ord, och i andra fall som förmågan att lita på att bestämd informationen är sann och att medicinsk behandling verkligen behövs.
Analysen pekar på att kriterierna för bedömning av beslutsförmåga många gånger är otydliga, både för patienter och hälso- och sjukvårdspersonal.
Avhandlingen:
Litins’ka Y (2018): Assessing capacity to decide on medical treatment: On human rights and the use of medical knowledge in the laws of England, Russia and Sweden
Kontakt:
Yana Litins’ka, juridiska institutionen vid Uppsala universitet,
e-post: Yana.Litinska@jur.uu.se
