Teknik med så kallade antagomirer, konstgjorda molekyler som kan påverka funktionen av en gen, har lett till förbättrad insulinproduktion i mänskliga celler.
– Vår studie är ett första steg mot att använda konstgjorda molekyler, så kallade antagomirer, som behandling vid typ 2-diabetes, säger Lena Eliasson, professor vid Lunds universitet.
Antagomirer kan påverka funktionen av en gen genom att rikta in sig på ett specifikt microRNA. MicroRNA (miRNA) är mycket små men kraftfulla molekyler som har en viktig roll vid regleringen av gener.
Typ 2-diabetes kännetecknas av förhöjda blodsockernivåer till följd av kroppens oförmåga att tillverka eller tillgodogöra sig insulin. Mängden av microRNA, däribland miR-132, som reglerar mängden protein som bildas av specifika gener i de insulinproducerande betacellerna, har visat sig vara förhöjd vid typ 2-diabetes. Detta medverkar till att betacellernas funktion försämras.
– Syftet med vår studie var därför att undersöka om det gick att sänka nivåerna av miR-132 med hjälp av antagomirer, förklarar Jonathan Esguerra, forskare vid Lunds universitet.
MicroRNA påverkar om en viss gen är aktiv eller inte, och i det här sammanhanget hur mycket av proteinet som ska tillverkas i cellerna. Genom att tysta/blockera ett microRNA kan antagomiren därmed indirekt påverka den biologiska processen vilket i det här fallet lett till ökad insulinutsöndring.
Kort om Langerhanska öarna
De Langerhanska öar är en grupp av celler i bukspottkörteln vars uppgift är att producera insulin, glukagon och andra hormon, se bilden.
Inom diabetesforskningen är det väldigt unikt att få tillgång till dessa öar då de bara kan renas fram från donerade organ. Studierna görs på hela öar och inte på de specifika celltyperna.
Namnet kommer från den tyske biologen Paul Langerhans som upptäckte de ö-liknande grupper av celler i bukspottkörteln (pankreas) på 1800-talet.
Bildkälla: Lena Eliasson
Forskarna behandlade levande möss och Langerhanska öar innehållande insulinproducerande celler från friska donatorer med en substans, antagomir-132, som var designad att blockera funktionen hos miR-132. Resultatet visar att blodsockernivåerna förblev låga i de behandlade mössen tre dygn efter att de injicerats med substansen och i cellmaterialet från donatorerna ökade insulinproduktionen hos fyra av sex prover.
– Eventuellt kan genetiska variationer förklara varför effekten varierade i celler från olika människor. Men det skulle kunna vara så att denna antagomir fungerar för vissa och inte för andra vilket är värdefullt att veta för att kunna individanpassa behandlingen, säger Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet.
Studien:
In Vivo Silencing of MicroRNA-132 Reduces Blood Glucose and Improves Insulin Secretion (Roel Bijkerk, Jonathan L.S. Esguerra, Johanne Ellenbroek, Yu Wah Au, Maaike A.J. Hanegraaf, Eelco J. de Koning, Lena Eliasson och Anton Jan Zonneveld). Nucleic Acid Therapeutics,
Kontakt:
Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning, Lunds universitet, lena.eliasson@med.lu.se
