Få barn som for illa i fosterhem fick upprättelse

Från 1920 till 1980 placerades flera hundra tusen barn i svenska barn- och fosterhem. Men istället för trygghet möttes många av våld och övergrepp i sina nya hem. Därför föreslogs det 2011 att staten skulle ge ett erkännande till de som farit illa i samhällets vård, i form av ekonomisk kompensation på 250 000 kronor.

Men det som skulle bli en upprättelse blev för många en besvikelse. Bara 46 procent av de som sökte ersättning fick det. Den låga siffran sticker ut i jämförelse med ersättningssystem i andra länder.

– Statens tanke var att säga ”vi erkänner att det ni blev utsatta för är fel, och vi tar avstånd från det”. Då blir det problematiskt när hälften av de som sökt inte får detta erkännande. För den enskilda individen är det en tragedi. Vi ville undersöka varför så få fick ett erkännande och därmed förutsättningar för upprättelse, säger Johanna Sköld, professor på Tema barn vid Linköpings universitet och tidigare utredningssekreterare i den statliga Vanvårdsutredningen.

Inkonsekvens och rättsosäkerhet

Johanna Sköld och hennes kollegor Bengt Sandin och Johanna Schiratzki har granskat besluten för en fjärdedel av de 5285 inkomna ansökningarna. De ville veta på vilka grunder ersättningsnämnden nekade ersättning samt hur nämnden bedömde de sökandes berättelser.

Resultatet visar att flest fick avslag för att vanvården inte ansågs allvarlig nog. Vad som var allvarligt bedömdes utifrån vad som ansågs vara normal uppfostran vid tidpunkten för händelserna, samt hur långvarig vanvården var. Det gällde alltså för de sökande att bevisa att den vanvård de utsatts för var utöver det normala på den tiden, utan att veta vad ersättningsnämnden klassade som normalt. Studien visar också att ersättningsnämnden betraktade kroppslig bestraffning som något normalt under denna tid.

Av de beviljade ansökningarna visade forskarnas genomgång att barnen ofta tillfogats skador med tillhyggen eller när de var avklädda. Det fanns dock en inkonsekvens i vilka som tilldelats ersättning eller inte, och den vetenskapliga artikeln pekar på rättsosäkerheten i detta.

Komplicerade bedömningskrav

Komplicerade bedömningskrav gjorde det omöjligt för många att få ersättning. Först var den sökande tvungen att visa att han eller hon var omhändertagen när den allvarliga vanvården inträffade, sedan att fosterföräldrar eller barnhemspersonal inte agerat för att förhindra övergreppen.

Studien pekar även också på det faktum att de sökande under processen inte erbjuds något juridiskt ombud och att nämndens beslut inte går att överklaga. Hade de sökande haft ett juridiskt ombud hade de tydligare vetat på vilka grunder avslag gavs och därmed haft större chans till ersättning.

– Med tanke på vad våra resultat visar är det lätt att tänka att det här erkännandet aldrig skulle ha erbjudits. Men vi får inte glömma att många av dem som fått ersättningen har fått en efterlängtad chans till upprättelse. Istället kanske villkoren för att få ersättningen skulle ha utformats på annat sätt, säger Johanna Sköld vid Linköpings universitet.

Sökande var beroende av andras kompetens

Studien tar också upp att för många av de sökande har det varit svårt att presentera bevisning för vad de varit utsatta för. De idag vuxna barnens journaler finns i arkiv som ibland hunnit omorganiserats flera gånger. De sökande har därför varit utlämnade till dokument som har decennier av år på nacken – samt andras kompetens. Det krävs nämligen både utredare som vet i vilka arkiv man ska leta samt skickliga arkivarier för att hitta så pass gamla dokument.

Studien om upprättelse för dem som utsatts för vanvård i den sociala barnavården har gjorts av forskare vid Linköpings universitet.

Artikel:

Historical Justice Through Redress Schemes? The practice of interpreting the law and physical child abuse in Sweden, Johanna Sköld, Bengt Sandin, Johanna Schiratzki.

Kontakt:

Johanna Sköld, professor, johanna.skold@liu.se