Utlandsfödd och hiv-smittad – extra utsatt inom vården

– Utlandsfödda är generellt mycket tacksamma för hiv-vården på infektionsklinikerna, men de har svårare med kontakterna i övriga vården, konstaterar Manijeh Mehdiyar, disputerad inom global hälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Hennes avhandling bygger bland annat på kvalitativa intervjuer, individuellt med utlandsfödda med hiv och i grupp med vårdpersonal på infektionskliniker. Övergripande syfte var att fördjupa kunskaperna om hur hiv-positiva med invandrarbakgrund upplever livet i Sverige, och sina vårdkontakter.

– En viktig slutsats är att det saknas nätverk och patientorganisationer för gruppen hiv-smittade med utländsk bakgrund, det framgår av intervjuerna med både patienter och vårdpersonal, säger Manijeh Mehdiyar.

I en av delstudierna görs även jämförelser mellan utlandsfödda med hiv (540 personer) och svenskfödda med hiv (299). Gruppen på totalt 839 individer utgjorde samtliga kända hiv-fall i Västra Götaland under en given period 2018.

Större andel hiv-smittade kvinnor

Studien baserades på data från nationella kvalitetsregistret InfCare HIV, inklusive svar på frågor om upplevd fysisk och psykisk hälsa, biverkningar med mera, som bearbetats och analyserats.

De utlandsfödda hiv-patienterna i materialet var yngre (medianålder 32 år mot 37 för svenskfödda), andelen kvinnor högre (54 procent mot 18) och heterosexuell smittväg vanligare (67 procent mot 44 bland svenskfödda).

Sen diagnos var också vanligare hos de utlandsfödda jämfört med svenskfödda. Vidare hade den genomsnittliga migranten med hiv sämre immunförsvar, lägre dosefterlevnad (85 procent mot 94 hos svenskfödda) och oftare biverkningar (24 procent mot 15).

Att utlandsfödda mer sällan fick dyrare läkemedel, med färre biverkningar, kan enligt Manijeh Mehdiyar förklaras med att gruppen även omfattade personer utan uppehållstillstånd, som inte fick stanna i Sverige någon längre tid. Hiv-behandlingar inleds ofta med mer basala läkemedel.

Överdriven spritning

Relativt många utlandsfödda med hiv var mycket nöjda med sin fysiska hälsa (34 procent mot 22 för svenskfödda), samtidigt som andelen missnöjda eller mycket missnöjda också var högre (11 procent mot 7). Inom psykisk hälsa fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna.

I de kvalitativa delarna av sin forskning ser Manijeh Mehdiyar tydliga mönster av ensamhet och utsatthet hos utlandsfödda med hiv, även när de är bland egna landsmän, där stigmat kring hiv kan vara mycket starkt.

Det handlar också om hur osäkerhet hos vårdpersonal utanför hiv-vården kan yttra sig; En vårdanställd vars blick slocknar när han eller hon får vetskap om patientens hiv, eller en till synes överdriven spritning av ytor och utrustning när en person med hiv lämnar ett undersökningsrum.

– Det här är inte rimligt med tanke på de kunskaper vi har i dag, och det ger en känsla av att inte bli väl behandlad. Forskningen visar att det behövs mer stöd, bättre kommunikation och riktade insatser, i synnerhet för gruppen utlandsfödda med hiv, säger Manijeh Mehdiyar.

Avhandlingen:

Experiencing life as migrants living with HIV in Sweden

Kontakt:

Manijeh Mehdiyar, manijeh.mehdiyar@gu.se