Moral och bildning viktigt i Maria Sandels författarskap

Maria Sandel (1870–1927) brukar kallas Sveriges första kvinnliga proletärförfattare. Hon föddes i en fattig arbetarfamilj och fick själv börja jobba efter bara fyra år i skolan. Men hon fortsatte att bilda sig, både på egen hand och inom arbetarrörelsens bildningsverksamhet. Litteraturvetaren Beata Agrell har skrivit den första boken om arbetarskildraren Maria Sandels författarskap.

– Hon var tidigt intresserad av att lära sig nya saker och en flitig besökare på arbetarbiblioteket, hon var medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet och i olika bildningsintresserade kvinnoorganisationer, säger Beata Agrell, professor emerita i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Maria Sandel bodde på Kungsholmen i Stockholm. I 25-årsåldern blev hon döv och drabbades även senare av en grav synnedsättning. Hon arbetade mestadels som trikåstickerska.

Sandel gav ut sex böcker och i romaner. I Familjen Vinge (1909) och Virveln (1913) beskrev hon vardagen för både kvinnliga och manliga arbetare på ett nytt sätt. Hon skrev  även andra texter i arbetarpressen. Hon är framförallt en skildrare av kvinnornas och barnens verklighet i arbetarfamiljer.

Agrell har skrivit Maria Sandel och folkbildningen, en bok som fokuserar på bildningens betydelse i Sandels författarskap. Bildning var kring förra sekelskiftet inte bara en fråga om kunskap och kultur, utan även om moral och skötsamhet.

– Moral och skötsamhet inom arbetarklassen är grundläggande teman i Maria Sandels författarskap. Hon skildrar olika aspekter av bildning och skötsamhet i arbetarens liv: böcker, läsning och deltagande i arbetarrörelsen, men också musik, hantverk, ett välskött hem och framför allt klassolidaritet. Men lika ofta skildrar hon de skadliga effekterna av bristen på bildning och skötsamhet inom arbetarklassen.

Både inkännande och dömande berättande

Maria Sandel blandar olika litterära traditioner: proletära, borgerliga, populärlitterära och religiösa. Hon återanvänder bibelcitat i nya oväntade sammanhang och lånar av den moralpedagogiska exempelberättelsens mönster i sina karaktärsskildringar. Men berättelserna är inte svart-vita, Beata Agrell menar att Sandels berättande är inkännande och dömande på en och samma gång.

– Hon skildrar till exempel en kvinna som begår barnamord på ett utomäktenskapligt barn. Maria Sandel beskriver hur kvinnan föder i lönndom, helt ensam nere i en källare, hon ger en bild av den här kvinnans situation och hur ont det gör, och att det finns en förklaring till varför hon gör som hon gör.

Det fanns en anledning till att Maria Sandel återkommande tog upp bildning och moral när hon skrev om arbetare. Hon liksom många andra såg att det krävdes för att politiker och andra med makt skulle lyssna på dem.

– Den allmänna rösträtten infördes först 1919. Dessförinnan saknade kvinnor rösträtt och män behövde en viss inkomst för att få rösta, och då föll de flesta i arbetarklassen bort. Inom arbetarrörelsen bedrevs en intensiv bildningsverksamhet som ett led i kampen för politiskt förtroende, rösträtt och riksdagsplatser. Inom etablissemanget ansågs arbetarna som barbarer, fullständigt obildbara, och de behövde visa att de var bildade och civiliserade för att få rösta.

Beata Agrell tycker att Maria Sandel var en mångsidig och skicklig författare, dessutom modig. Hon väjde inte för att skildra sådant som var förbjudet eller tabubelagt, till exempel homosexualitet, aborter, prostitution, våldtäkt och pedofili.

– Trots sin starka moraliska medvetenhet drog hon sig inte för att skildra omoral in i minsta detalj, det var ingen söndagsläsning. Men hon var hela tiden solidarisk med arbetarklassen, säger Beata Agrell.

Vetenskaplig utgåva av boken:

Maria Sandel och folkbildningen. Inte bara vett och vetande – bildningens betydelse i Maria Sandels författarskap

Kontakt:

Beata Agrell, beata.agrell@lir.gu.se