Receptet på en lyckad älgförvaltning
Några vill ha en hög vilttäthet till förmån för jakt, andra vill ha en lägre andel vilt för att skydda jord- och skogsbruk mot skador. Många intressen ska samsas i en lokalt fungerande älgörvaltning, och utmaningarna varierar regionalt. Ledarskap, goda sociala relationer, och innovationsförmåga är framgångsfaktorer, visar forskning från SLU.
För att skapa förutsättningar för en viltförvaltning som balanserar olika intressen, minimerar konflikter och möjliggör ett långsiktigt hållbart nyttjande av vilt och andra naturresurser krävs ökad lokal anpassning och samverkan, visar en avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
2012 infördes en adaptiv och ekosystembaserad älgförvaltningsmodell i Sverige där jägare och markägare samverkar i förvaltningen av älgpopulationen. Målen för förvaltningen är en älgpopulation av hög kvalitet i balans med betesresurserna, där hänsyn tas till viktiga allmänna intressen och präglas av samverkan mellan de aktörer som påverkar älgpopulationen.
Men hur har den nya utformningen och de varierande förutsättningarna i landet påverkat de mål som riksdagen satt upp?
– Min avhandling visar på behovet av ökad regional och lokal anpassning och att samverkan mellan olika förvaltningsnivåer utvecklas ytterligare eftersom goda relationer mellan nivåerna har visat sig vara avgörande för att öka aktörernas anpassningsförmåga och att nå fastställda mål, säger Sabrina Dressel vid institutionen för vilt, fisk och miljö.
Hon har studerat samverkansprocesser mellan olika intressen och olika förvaltningsnivåer och vilka resultat som uppnåtts. Studierna inkluderade mer än 2000 personer och deras beskrivningar av samverkansprocesser kombinerades med förvaltningsplaner och inventeringsdata på älg, andra klövviltarter och fodertillgången i skogen.
Stora förvaltningsområden i norr
Resultaten visar att utmaningarna för älgförvaltningen varierar regionalt. I Sverige finns 144 olika älgförvaltningsområden som alla ska omfatta en älgpopulation. I norra Sverige är älgförvaltningsområdena stora för att ta hänsyn till älgarnas vandring.
– Dessa stora områden skapar utmaningar för samverkan och älgförvaltningsgrupperna måste investera mer tid. Även älgtätheten och fodertillgången kan variera kraftigt inom dessa stora områden, vilket kräver flexibilitet för att anpassa avskjutningen till lokala förhållanden, säger Sabrina Dressel.
En utmaning för områden i södra Sverige är förekomsten av andra klövviltarter, som rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Hög täthet av andra klövviltarter och ett mer varierat landskap visade en negativ påverkan på måluppfyllelse för älg.
Framgångsrika älgförvaltare berättar
För att ta reda på vilka framgångsfaktorerna är för älgförvaltningen har Sabrina Dressel gjort intervjuer med representanter för älgförvaltningsområden som når uppsatta mål och lyckas hantera olika utmaningar.
– Ledarskap, goda sociala relationer, och innovationsförmåga är vad som möjliggör lokalt fungerande och accepterade förvaltningsstrategier, säger Sabrina Dressel.
I stora älgförvaltningsområden utvecklades samverkansprocesser som gjorde det möjligt att inkludera många aktörer i förvaltningen och att anpassa lokala och regionala mål till varandra. I områden med många andra klövviltarter skapades en flerartsförvaltning.
Forskningen möjliggjordes genom finansiellt stöd från Naturvårdsverkets Viltvårdsfond, Svenska Jägareförbundet, Västerbottens älgvårdsfond och regeringsuppdraget att uppdatera, utveckla och förenkla befintligt utbildningspaket i adaptiv älgförvaltning.
Avhandlingen:
Kontakt:
Sabrina Dressel, doktorandInstitutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, sabrina.dressel@slu.se
