Nej, men det krävs uthållighet. Personliga kontakter underlättar. Och framför allt: finns kunskap om hur politiken fungerar ökar chansen att få gehör.
Så sammanfattar Åsa Knaggård, som forskar om relationen mellan politik och vetenskap, sina råd till forskare som vill ”nå fram”.
En hårdvaluta i politik är makt – utan inflytande går det ju inte att få igenom några beslut. Det är mot den bakgrunden det går att förstå att ett beslut som involverat många, förhoppningsvis nöjda, intressenter kan ses som framgångsrikt.
– Förstår man inte det, har man inte förstått hur politik fungerar, säger Åsa Knaggård.
Ovanligt att använda forskning rakt av
Politiker som rakt av använder sig av experters rekommendationer är ovanliga, visar forskningen. Det händer i så fall oftast om det dyker upp resultat som passar som hand i handske i ett redan färdigformulerat åsiktspaket. Vilket dock inte är liktydigt med att politiker inte lyssnar eller att det inte går att få dem att tänka i nya banor.
– I forskningen skiljer man på instrumentell och konceptuell användning av kunskap. Vanligare är den senare. Då sipprar kunskapen in, ett ämne hamnar successivt högre upp på agendan för att till sist få genomslag på olika sätt, säger hon.
Klimatfrågan är ett bra exempel.
– Vi hade inte haft någon klimatpolitik om inte forskningen haft något inflytande, även om åtgärderna kommit tidigare och varit mer långtgående om forskarna fått som de velat.
Sätt i kontext och resonera om konsekvenser
Forskarens kunskap är i regel djup och snäv i motsats till politiker som också måste beakta konsekvenser, vilka kan handla om fördelningspolitik, hur glesbygden påverkas eller något helt annat. I vilken utsträckning slår höjd fossilskatt mot landsbygden? Hur skulle en coronastängning av skolor påverka framförallt svaga elevers möjligheter att få arbete senare i livet?
Kommunikationen underlättas därför om forskare syntetiserar kunskapen inom området, sätter dem i en kontext och, om möjligt, resonerar kring konsekvenser. Detta kan göras i det offentliga samtalet på olika sätt, men Åsa Knaggård rekommenderar också att odla personliga kontakter med politiker och tjänstepersoner. En förtroendefull relation där det finns utrymme för dialog kan vara väl så effektivt.
Men ibland trumfar ideologin lyssnandet. Då kan det vara svårt att nå fram. Kriminalpolitiken är ett exempel.
– Under senare år har kriminalpolitiken riktats in alltmer mot längre fängelsestraff, trots att det saknas forskning som stödjer att det skulle minska brottsligheten.
Skolan är ett annat exempel. Politiker har varit mycket fokuserade på det som i pedagogiska termer kallas summativ feedback, alltså att den feedback som ges är bedömande, såsom betyg eller nationella prov.
– Forskningen visar att den feedback som ges under läroprocessen och som inte är bedömande är mycket viktigare för lärandet. Men politiker har inte alls tagit till sig den, utan utgår ifrån att mer bedömning är det som behövs.
Omvänt under corona
Vårens coronastrategi är ett exempel på det omvända. Även om expertisen inte varit enig har regeringen lyssnat noga på deras rådgivande organ, Folkhälsomyndigheten. En förklaring är att myndighetens rekommendationer knappast undgick någon.
– Benägenheten att lyssna på vetenskaplig kunskap ökar i takt med utomståendes möjlighet att ha insyn i beslutsunderlaget.
I de länder där beslutsunderlaget inte varit lika öppet blir det lättare för politikerna att bestämma själva.
– Deras beslut kan ha andra positiva effekter, som att en ”lockdown” kan ge medborgarna känslan av att politiker tar frågan på allvar.
Större chans att nya partier lyssnar
Finns då skillnader mellan partier i hur ny kunskap anammas? Förenklat kan man säga att nya partier är mer lyssningsbenägna, eftersom de i högre utsträckning fokuserar på att lösa specifika problem, oavsett om de handlar om att förbättra klimatets, arbetarnas eller lantbrukarnas villkor.
Ambitionen att lösa samhällsproblem finns alltid kvar, betonar Åsa Knaggård, men efterhand som den politiska verkligheten hinner ikapp blir partierna mer inriktade på att få makt.
Vad tycker Åsa Knaggård själv, hade hon önskat att politikerna lyssnat mer på forskarvärlden?
– Jag vill absolut inte att forskningen ska diktera politiken, det går inte och är inte önskvärt av flera skäl. Men i vissa frågor önskar jag att de kunde vara lite bättre på att lyssna.
Kontakt:
Åsa Knaggård, docent vid Statsvetenskapliga institutionen och Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet, asa.knaggard@svet.lu.se
Text: Kristina Lindgärde
Artikeln är tidigare publicerad på Lunds universitets hemsida
