Intresset för andliga strömningar ökar. Konsthistorien omförhandlas och ockulta sällskap vinner nya medlemmar. Tarotkort, astrologi och häxutbildningar har blivit allt vanligare. Delvis i takt med att de första Harry Potter-läsarna blivit vuxna.
– Det var en aha-upplevelse för mig när jag insåg hur mycket träning och möda som ofta ligger bakom hur man blir praktiserande ockultist, eller magiker, som många kallar sig, säger Olivia Cejvan.
Hon är doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet, och studerar pedagogiken i två svenska ockulta sällskap som har en initiatorisk praktik, det vill säga en stegvis invigning i teori och utövande.
Esoterisk är synonymt med ord som svårtillgänglig, förborgad och hemlig. Under 2000-talet har dock esoteriska strömningar fått vara allt annat än ifred. Intresset för det ockulta har fått en ny renässans, sedan uppsvinget kring förra sekelskiftet.
Det handlar dels om hur andliga utövare har påverkat konst och kultur historiskt, dels om ett växande intresse här och nu för fenomen som tarot, astrologi och häxeri eller wicca.
Systematiska läror
– Ockultism är spännande. Men den blev allt mindre gåtfull och mystisk i takt med att jag började studera den, eftersom det blev uppenbart att många av dess läror och praktiker var både systematiska och sammanhängande, säger Olivia Cejvan.
I det Stockholmsbaserade esoteriska ordenssällskapet Sodalitas Rosae Crucis gör hon så kallad deltagande observation. Precis som en vanlig medlem följer hon ett schema med olika övningar, under vägledning av en erfaren handledare.
– Det senaste ett och halvt året har jag ägnat upp till en timme varje dag med meditationsträning och ritualer, så som det är föreskrivet i läroplanen, men också deltagit i gruppritualer av olika slag.
Det andra sällskapet i Olivia Cejvans studie är ett väletablerat wicca-coven i Helsingborg. Wicca är en nyhednisk naturreligiös rörelse som tagit sitt namn från ett gammalengelskt ord för häxkonst. Även om begreppen inte är utbytbara menar många ”wiccaner” att de också är häxor.
Moderna häxor
Många anhängare menar att wicca är en tradition som bevarats av medeltidens häxor fram till idag. Själva rörelsen grundades av britten Gerald Gardner på femtiotalet, och spred sig sedan till USA och Europa. Wiccaner utövar modern häxkonst, och ofta betonas en feminin aspekt: gudinnan. Synen på det gudomliga kan variera, men det feminina ses som högre stående. Ritualer är viktiga och innehåller ofta magi. Man kan vara organiserad och initieras i ett coven (sammanslutning/församling), men också utöva wicca ensam, som solitär wiccan.
Många ser livet som cykliskt snarare än linjärt. Årshjulet, med sina återkommande årstidsväxlingar är ett exempel, liksom dygnets faser, menstruationscykeln med mera. Detta synsätt stämmer också väl överens med reinkarnationstanken, som är vanlig inom wicca. Det finns ingen gemensam, erkänd skapelseberättelse, men många wiccaner talar i termer om att världen är född av Modergudinnan.
I båda grupperna intervjuar Olivia Cejvan utövare, och de har mycket gemensamt. Majoriteten säger sig sedan barnsben ha haft en dragning till det ockulta, som man fortsatt utforska och utveckla under tonår och som vuxen. Utövarna har andliga förhoppningar och slutmål för sitt engagemang, men lika viktigt är det vad den ockulta praktiken innebär för dem i stort, i vardagen, säger Olivia Cejvan.
– Det handlar om vad den ockulta praktiken ger i vardagslivet, i form av ett ökat mentalt fokus och större kreativitet. Det är effekter jag själv märkt av träningen jag genomgår i mitt fältarbete.
Förbindelse med andar
Vid tiden för förra sekelskiftet hämtade många, inte minst kvinnor, aktivt inspiration från andra sidan. Uppfinnare som Amanda Jones och Elizabeth Burns övertygade om att de via seanser och i vardagen stod i förbindelse med andar, som instruerade dem i konstruktionen av avancerade tekniska lösningar. Inom konst och kultur var aktiviteten ännu högre.
Religionshistorikern Per Faxneld vid Södertörns högskola berättar i sin nya bok ”Det ockulta sekelskiftet: Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid” (2020) om den svenska konstnären vars storskaliga abstrakta måleri från tidigt 1900-tal har rönt internationell succé – men först på senare år.
På grund av sin spiritistiska övertygelse räknades af Klint länge bort ur konsthistorien, utifrån ett antagande om att den som säger sig agera i rollen av medium inte gör några medvetna val. I takt med att esoteriska strömningar blivit mer accepterade som en influens bland andra, har den abstrakta konstens tidiga historia fått skrivas om, konstaterar Per Faxneld.
Beröringsskräck
Sakta etableras nu af Klint, och ännu tidigare föregångare som brittiska Georgiana Houghton, som banbrytare. Hilma af Klint-retrospektiven på Guggenheim i New York 2018 blev museets genom tiderna mest besökta utställning.
Beröringsskräcken för esoterism bland konst- och litteraturvetare har varit särskilt stark i Sverige, menar Per Faxneld. Något han sätter i samband med den svenska självbilden och berättelsen om landets framgångsrika förvandling till en sekulär, modern stat.
Men det betyder inte att intresse har saknats.
– Esoterismens status har gått i cykler. På 1980- och 90-talet dominerade esoterismens ”ättling” new age och vävdes samman med ett starkt individfokus och ett sökande efter världslig framgång, hälsa och lycka här och nu.
Esoterism har blivit folkligt
– Man kan säga att esoterismen nu blivit folklig. På 2010-talet börjar esoterism att bli en trend också hos unga människor. Ett intresse för tarotkort, astrologi och häxeri blir mainstream, kanske delvis som en produkt av att detta är ”generation Harry Potter” som nu blivit vuxna, och haft sådana teman med sig sedan barndomen. I detta finns ett stort mått av lekfullhet, men det är å andra sidan historiskt så att religion och andlighet generellt inte alltid handlat så mycket om existentiellt allvar som man kanske gärna föreställer sig, säger Per Faxneld.
Esoterisk ordlista
Ockultism: Kommer av latinets occultus som betyder fördold. Ockultism är ett vanligt inslag inom religion. Gemensamt för de ockulta riktningarna är att de förutsätter översinnliga krafter, naturlagar och medvetandetillstånd som verkliga fenomen. En gren av ockultismen lägger stor vikt vid de inåtvända hemligheterna i sina läror.
Esoterism: Ett begrepp som ofta syftar på mystik, hemliga läror och fördolda kunskaper knutna till vissa sällskap, men också mer allmänt på alternativandligt tankegods.
Teosofi: Står för vishet i förhållande till det gudomliga, och tror bland annat på ”astralkroppen” som en osynlig organism som bärare av människosjälen. Internationella Teosofiska samfundet grundades av ryskan ”Madame Blavatsky” år 1875.
Spiritism: Kallas ibland även spiritualism på svenska. Spiritisterna menade att de kunde kommunicera med de dödas andar och hade ett aktivt utbyte med dessa.
New Age: Begreppet syftar på att människan är på väg in i en ny tidsålder, präglad av zodiaktecknet Vattumannen (vi lämnade omkring år 2000 fiskarnas tecken).
Inom dagens alternativandliga rörelse finns en stark kritik av strukturella orättvisor. Tongivande personer inom förra sekelskiftets ockulta strömningar var feminister, socialister och förkämpar för kvinnlig rösträtt. Det har visserligen förekommit – och förekommer – även radikalkonservativa esoteriska grupperingar, påpekar Per Faxneld, men de hör till undantagen. Överlag har de alternativandliga rörelserna varit progressiva.
Andliga ledarroller för kvinnor
– När spiritismen och teosofin växte sig stora på 1800-talet var det delvis eftersom de erbjöd en plattform för nya radikala idéer, både politiskt och andligt, som de stora kristna kyrkorna tenderade att avvisa eftersom de själva var en del av det etablissemang som utmanades. I en tid där kvinnliga präster i kristna kyrkor var något väldigt avlägset kunde spiritism och teosofi erbjuda andliga ledarroller för kvinnor, säger Per Faxneld.
Text: Jenny Damberg på uppdrag av forskning.se
