Lucka i lag ett hot mot offentlig konst
Det finns en lucka i lagen när det gäller bevarande av offentlig konst i byggnader. Kulturmiljövårdens aktörer saknar också kriterier för hur konsten ska värderas och vilka konstverk som är viktiga att bevara för framtiden. Konsten riskerar därför att hamna i privat ägo eller helt försvinna
Sedan den så kallade enprocentsregeln infördes år 1937 har stora satsningar gjorts på byggnadsanknuten konst i offentlig miljö. Regeln, som egentligen är en rekommendation, innebär att en procent av byggnadskostnaden är avsatt för beställning av konst. Det ger många konstnärer en möjlighet att ta sig an mer omfattande verk.
– I min avhandling har jag utifrån ett långsiktigt bevarandeperspektiv analyserat beslutsprocesser som rör byggnadsanknuten konst, säger Karin Hermerén vid Göteborgs universitet.
Olika lagar gäller för bevarande
Hennes avhandling utgår från tre fallstudier av kommunal, landstings- och kyrkoanknuten konst: bostadsområdet Lindängen i Malmö, Vrinnevisjukhuset i Norrköping samt Växjö domkyrka.
– I de här miljöerna har konstverken olika funktion, och de har också tillkommit i olika politiska eller idémässiga sammanhang, säger Karin Hermerén.
Inom Svenska kyrkan finns kulturmiljölagen som reglerar vilka förändringar som får ske, vem som utför förändringarna och med vilka material och metoder. Länsstyrelserna ger tillstånd och har tillsynsansvar. Det finns också möjlighet att söka ekonomiskt bistånd för åtgärder. I de båda andra fallen, Lindängen och Vrinnevi, är det ägaren som bestämmer vilka satsningar som ska göras och hur det ska ske.
– Upphovsrättslagen finns visserligen, men den skyddar bara i 70 år efter konstnärens frånfälle och skyddar mot kränkning, inte mot rivning.
I Lindängen, tidigare kommunalägt och nu privatägt (den bostadsdel Karin Hermerén har undersökt), har vissa konstverk bevarats. Andra verk har flyttats och några tagits bort. I Vrinnevi, (tidigare landstingsägt men nu regionägt) har en del av de konstverk som tidigare var i farozonen nu integrerats som kulturarv i nya konstsatsningar när sjukhuset renoverats.
Avreglering har försvårat
Av jordabalkens skrivning framgår att ett byggnadsanknutet konstverk följer med en fastighet vid försäljning.
– Med de avregleringar som har skett inom det offentliga sedan 1990-talet innebär detta ökade risker för konstverken och deras bevarande.
Offentligt beställd konst kan alltså komma i privat ägo. Lagstiftning saknas som ger möjlighet till skydd och tillsyn – och konstverken blir allt fler. Det här innebär stora utmaningar när det gäller att bevara miljöer som på olika sätt representerar 1900-talets kulturarv, anser Karin Hermerén.
Det finns alltså en lucka i lagstiftningen när det gäller möjligheten att skydda och bevara byggnadsanknuten konst utanför Svenska kyrkan.
– Eller rättare sagt, lagar finns, men kunskap om konstverken saknas när lagarna tillämpas. Kulturmiljövårdens aktörer saknar kriterier för hur den här konsten ska värderas. Vilka konstverk är viktiga att bevara för framtiden? Och kan man göra på samma sätt som med byggnadsminnen, fast ”konstminnen”? Mitt fokus på beslutsprocesserna och deras struktur tydliggör sådana brister.
Så ska till exempel plan- och bygglagen ta hänsyn till konstnärliga värden.
– Men trots det är det idag möjligt, att som på Axel Dahlströms torg i Högsbo i Göteborg, dölja en bit av Endre Nemes stora marmorintarsia från 60-talet för att tillgänglighetsanpassa torget, ändra markbeläggningen och sätta en bänk precis framför konstverket.
Karin Hermerén anser att det borde finnas möjligheter för ett offentligt och delat förvaltnings- och tillsynsansvar för de konstverk som har bekostats med allmänna medel, oavsett senare ägare.
– Dagens lagstiftning skulle kunna rymma möjligheter att bättre bevara, förvalta och skydda konstverken. Men förhållandet mellan kulturmiljölagens kvalifikationskrav och den mer generella plan- och bygglagen gör skyddsbestämmelserna svåranvända. Praxis kring skyddsföreskrifter kolliderar med de särskilda villkor som rör konstnärliga värden och upphovsrätt, säger Karin Hermerén.
Avhandling:
Kontakt:
Karin Hermerén, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, karin@hermeren.se
Fotnot:
Karin Hermerén är fil.lic. i kulturvård vid Göteborgs universitet och fil.kand. i konstvetenskap vid Lunds universitet. Hermerén har arbetat som konservator sedan 1991, är medlem i NKF-S och IIC Fellow, har mångårig erfarenhet som utredare och är sedan 2017 verksam vid Moderna Museet i Stockholm.
