Friidrottare hårt drabbade av överbelastningsskador
Sju av tio elitfriidrottare drabbas av en överbelastningsskada under en säsong och flest drabbas i själva uppbyggnadsfasen. I över hälften av fallen leder skadan till mer än fyra veckors rehab vilket i sin tur påverkar deras förmåga att prestera på en hög nivå under säsongen.
Andreas Lundberg Zachrisson har i samarbete med Göteborgs friidrottsförbund följt 58 friidrottare under en hel säsong och låtit fysioterapeuter och läkare diagnostisera deras överbelastningsskador. Av 58 friidrottare drabbades 42 av en överbelastningsskada någon gång under säsongen. Några drabbades av flera överbelastningsskador.
– Det som överraskade oss var att överbelastningsskadorna var så pass omfattande. Över hälften av dem klassades som allvarliga och resulterade i helt eller delvis utebliven träning i minst 28 dagar. Det påverkar så klart friidrottarnas prestation negativt att inte kunna genomföra sin träning fullt ut, säger Andreas Lundberg Zachrisson.
Flest skador i uppbyggnadsfasen
En säsong i friidrott är normalt indelad i uppbyggnadsfas från oktober till december, inomhustävlingar under vintern, ny uppbyggnadsfas från mars till maj och sedan utomhustävlingar under sommaren.
– Flest skador inträffade i uppbyggnadsfasen oktober till december. Det kan bero på att friidrottarna har vilat under september och sätter igång och tränar med för hög intensitet i oktober istället för att öka träningen successivt efter vilan, säger Andreas Lundberg Zachrisson.
Även under den andra uppbyggnadsfasen ökade antalet skador.
– En bidragande orsak kan vara träningsläger som många åker till i mars och april. Där är det möjligt att friidrottarna ökar träningsvolymen i och med att man är på läger och det kan leda till överbelastningsskador.
Riskfaktorer för skador
Nittio procent av överbelastningsskadorna inträffade i höfterna, låren, fötterna och underbenen. Orsakerna var individuella och varierade stort. För att kunna undersöka sambandet mellan riskfaktorer och överbelastningsskador genomgick alla friidrottare en undersökning vid studiens start där muskelflexibilitet och rörelseomfånget i leder mättes. Dessutom genomfördes en löpanalys och statiska styrketester.
– För flera av riskfaktorerna blev förhållandet till överbelastningsskada starkare vid gruppering av skador efter lokalisering, som till exempel för lår- och höftskador. Men det krävs ännu större studier, som även inkluderar form och volym av träning, för att ta reda när risken för skador ökar.
Avhandling:
Kontakt:
Andreas Lundberg Zachrisson, institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet, andreas.lundberg.zachrisson@gu.se
